Abisko-Nallo-Nikkaluokta 15- 25 juli 2011

40-årsjubileum som fjällvandrare och ett oväntat rekord.

Dag1-2 till Abisko (4 km):

En sen aftonrodnad över Gävle C och spår som går mot norr ger härliga känslor. Denna gång hade vi löst enkel biljett till Abisko; för att känna full frihet. Hemresa någon gång ett par veckor senare. En tågresa i sommarnatten ger alltid något minne, denna gång en tät dimma som låg över Indalsälven när solen gick upp. Tyvärr fanns kameran uppe i överslafen i kupén. Byte i Boden till dagtåget mot Narvik. I Abisko steg vi av vid halv 4-tiden på eftermiddagen och kunde sedan gå de ca 4 kilometrarna till den tältplats (avgiftsfri) som anordnats i nationalparken. Efter lite mat gick vi in i tältet vid 20-tiden för att läsa lite, men ögon föll snabbt ihop och vi sov i 12 timmar! Vi tyckte att vi redan kopplat av efter ett stressigt halvår, men det var först i tält och på fjället vi riktigt kunde koppla av, tydligen.

Dag 3 Kieronpasset (12 km):

Vi kom iväg kl. 11. Passerade Abiskojaure och gamla beredskapsminnen från kriget. Gick fram till kl 18 då vi hunnit upp i Kieronpasset och passerat bron. På vägen hade vi mött en man, som numera tillbringar 4 månader på fjället varje år. Han hade medvetet valt en lugnare livsstil efter att varit nära att stressa ihjäl sig på ett året-runt-jobb. Av honom fick vi tips vilken hedhylla efter bron som var bäst att tälta på. Det var ett bra ställe som vi delade med 5 andra tält den natten. Nu hade vi kommit upp ur björkskogen och skulle nästa dag möta de stora vyerna. Vi åt vitkålssallad och rökt strutshjärta, mycket gott! Till kojs kl 21.

Dag 4 Alesjaure (15 km):

Vaknade ½8, men tog det lugnt och börja inte gå förrän lite över 10. Nu började det bli mera folk som vi mötte eller gick om oss. Slående var den låga medelåldern och att många tältar. Detta är en fin ”uppfart” mot fjällen. I väster ser man de höga snöiga norska fjällen med sina ofta lustiga sneda toppar. Vi åt lunch med utsikt mot den dal, in mellan Kåtatjåkka och Adnjetjorro, där vi gick 2009 och 2010. Vi kunde snart konstatera att vattendjupet vid det vad vi gick över i fjol var mindre nu. Kungsleden är lättvandrad. Det jobbigaste är att så många gått där att stigen är nedsliten och stenig nästan överallt. Det finns en båtförbindelse 5 km från Alesjaurestugorna för den som vill. Vi gick en liten bit till och hittade en jättefin strand med lämplig tältmark ovanför och den rökta laxen och det vita vinet smakade förträffligt i aftonsolen. Kaffe och chokladbit tog vi för att riktig lyxa till denna fina kväll. Vi gick och lade oss samtidigt som solen försvann bakom ett fjäll.

Dag 5 Upp mot Unna Vistasvagge (8 km):

Idag såg vädret inte lika lovande ut och vi gick upp redan kl 6 och var på vandring 09.10. Vi gick först till Alesjaurestugorna och tog ett litet kaffefika. Stugorna utmärker sig med att förutom bastu och handelbod även annonserar med ett Café. Humana priser och möjlighet att snacka fjäll med andra fikagäster och stugvärdarna. Lite fjällskvaller kan sprida sig snabbt. ”Snackisen” för dagen var belgaren som satsat på en 1-kilos kaffebryggare i porslin och istället skippat sovsäcken. Det hade varit 2 grader varmt, storm, hagel och snö första natten han låg i tältet…      

Nu var vädret betydligt varmare och höll sig mest kring +15 grader och även om regnet ibland kom var det inte särskilt besvärande. Vi gick upp någon kilometer mot Unna Vistasvagge sedan vi vikit av från Kungsleden några kilometer söder om Alesjaure. Slog läger redan kl 16 i riktigt hård vind som nästan slet tältet ur våra händer. Denna kväll blev det att förankra tältet väl med hjälp av stenar. Man får dock vara försiktig så att det inte får motsatt effekt genom att stenarna kan skava av tältlinorna. Strutskött och vitkålssallad gjorde att vi slapp starta spritköket i blåsten. Vid 18-tiden var det dags för myskväll med läsning i tältet och jag serverade 25 ml singel malt (finns i praktiska hållbara plastförpackningar) som vi delade på. Vi somnade ifrån kvällsmålet.

Dag 6 Unna Vistasvagge (6 km):

Det regnade när vi vaknade, så vi sov vidare, åt frukost och låg och drog oss och väntade på uppehåll som kom efter 11. Vi packade ihop och åt en lunch för att sedan starta mot passet kl 12.30. Fint väder ett par timmar men sedan regn när vi passerat de två första sjöarna. Regnet slutade när vi kom fram till nästa sjö. Vi fikade rejält för nu visste vi att vi hade en påfrestande stenvandring framför oss (2 km). Den blev inte mindre jobbig av att alla lavbeklädda stenar ännu var fuktiga och slippriga efter regnet. Största möjliga koncentration! Vi var dock tacksamma för solen och något val hade vi inte då den andra sidan av sjön hade en hög rå bergvägg och en mycket stupande rasbrant. Häftig vy att se på! Vi kom över utan tillbud, men snart träffade vi på ytterligare ett stenparti, vilket vi inte var mentalt laddade för vilket gjorde detta extra jobbigt. Vi slog läger direkt efter det och såg för ett ögonblick ut att få en fin kväll i sol. Vi kokade makaroner och åt den sista laxen med pesto och gurka och den sista skvätten vin. Klockan var 21. Då kom ett molnområde snabbt in från öst och snabbade på vår mysmiddag betydligt. Vi hann äta och diska men sedan kom en åskskur. Sånt är fjällvädret – som trots allt hade varit rätt vältajmat denna dag. 22.30 ”släckte”vi.

 

Dag 7 Ovan Vistasvagge (4 km):

Vi vaknade kl 7 och öppnade absiden och låg och drog oss i morgonsolen. Vi tog det mycket lugnt och kom iväg kl 11.30. Då hade vi njutit av att ha en sådan häftig tältplats, ganska unik för Sverige, omgiven av råa bergssidor och vassa toppar och glaciärer i nästan varje bergskittel. Den kändes som en god lön för mödan i stenskravlet dagen innan. Utsikten över Vistasvagge blev också allt vackrare ju längre vi gick framåt. Man såg hela dalen från den nivå vi gick på. En nivå vi ångrade lite senare när vi kom in i ett ännu ett stenfält, inte så brett men mycket brantare och jobbigare än gårdagens. Middagen med prosciutto skinka och potatismos smakade verkligen gott efter den pärsen. Mycket snabblagad mat dessutom, när man har varmt vatten i termosen. Ett glaciärjokksvad och en vandring upp mot tältmark i regn avslutade denna rätt jobbiga dag. Varm choklad med grädde och rom var vad vi behövde i vårt fuktiga tält. Somnade 22.30.

Dag 8 Mot Nallo (10 km):

Solen sken när vi vaknade. Vi hade en fantastisk utsikt över Vistasdalen. Kom inte iväg förrän 11.30. Det gick lättare än vi trodde och ingen stenpromenad på hela dagen. Stigen upp mot Nallo var synnerligen vacker. Mycket ”prisvärd” om man ser till ansträngningen. Nallu är ett riktigt ”Toblerone”-berg sett från öster. Vi åt middag innan vi var riktigt framme vid Nallostugan. Sedan vadade vi över och slog vårt ”basläger” för några dagar i närheten av stugan och med tillgång till stugan under dagen. Vi satt inne i stugan ett tag på kvällen i sällskap med ett gäng militärer, av bägge könen, som var på civil utflykt i fjällen. Åter i tältet 22.30.

Dag 9 mot Unna Räitas (16 km):

Vaknade till sol. Klockan 07.45 samlades alla stuggäster utanför ett av tälten och sjöng ”Ja må hon leva” och hurrade fyrfaldigt för 50-åringen i det. Stugvärden låg bakom denna lilla roliga morgonöverraskning. Tack vare den kom vi iväg mot dagen mål, Unna Räitas-stugan, redan 08.30. Vi gick med lätt dagspackning. Först i riktning mot Sälka och sedan efter att ha nått passet vek vi av mot Unna Räitas. Sälkapasset är lättgånget och sluttningen upp mot Unna Räitas likaså. Efter ett tag kommer man till ”världens stenåker”, men även den är relativt lätt att gå på då stenarna ligger rätt plana och låga. En viss rösning förekommer men man kan välja flera vägar. Vi hade ett helt underbart väder för att besöka detta område. Att gå här ger en känsla av att gå i munnen på en jätte. Hörntänder och kindtänder ser man runt omkring sig. Ingen horisont trots att man till sist befinner sig på 1250 meters höjd vid stugan. Den ligger där och balanserar på den branta klippkanten mellan glaciärsjöarna som skiljer 150 meter i höjd. Den är något sliten och skulle behöva en upprustning. Hoppas att det kommer att ske, ty för den som tar sig fram här kan det vara livsavgörande att hitta ett skydd. Vi stannade någon timma för att hinna insupa så mycket som möjligt av miljön, ty även om vi skulle återvända en gång så kan vi inte räkna med samma fantastiska väder. Unna Räitas-stugan, var den sista av STF:s alla stugor som vi inte besökt. Vi har inte jagat detta på något sätt, men efter 40 år i fjällen har vi nu varit vid alla 40.

Vår utflykt tog 10 timmar och vi återvände mycket nöjda med dagen. 50-åringen med familj hade varit uppe på Nallus topp!

Dag 10 kojdag i Nallo (0 km):

Kojdagar är ingen förlust. Under alla förhållanden får man vila en dag. Bor man som vi med tillgång till stugan under dagen kan man ”avnjuta” en regndag. För oss blev det en trivsam samvaro med en familj med vilken vi delade de flesta värderingar när det gäller fjäll och natur och även matstandarden (så lite köpt torrfoder som möjligt). Familjens två barn i lägre tonåren var minst lika bitna av fjällen. Sonen sökte skapa en ny kaka genom att sockra och gnapersteka överbliven blåbärs-havregrynsgröt. Experimentet lyckades ganska väl, får man väl säga.

 När vi sedan upptäckte att vi hade arbetarteater som en annan gemensam grund var det fullkomnat! Teaterarbete är bland det mest krävande men också mest givande man kan ägna sig åt. Den ultimata formen av lagarbete; du är i ordets absoluta bemärkelse oumbärlig, oavsett om du har huvudrollen eller jobbar bakom scen. - Hoppsan, där kom vi visst en liten bit bort från fjällvandring, även om det också kan vara ett starkt lagarbete ibland.

Lasse Bergs Kalahariböcker kom vi ju också osökt in på. De förklarar människans grundläggande förutsättningar på ungefär samma sätt som böcker som förklarar kontinentalförskjutning och istider. Mycket faller på plats sedan man läst dem; och man förstår inte minst varför fjällvandringar känns så bra, fast man inte gör just någonting mer än förflyttar sig en bit per dag, slår läger, äter och snackar.

 

Dag 11 Ner till Vistasdalen (15 km):

Vi hade tänkt gå över Sälka till Nikkaluokta men kom på att det vore roligare att ta Vistasdalen hem som vi bara gått en gång i jämförelse med Singi och Kebnekaise som vi sett ett antal gånger. Dessutom skulle vi tjäna en dag då det blev närmare. Sagt och gjort. Vi rullade lätt ner mot Vistasstugan genom Nallovagge som måste sägas vara en av de mer imponerande i Sverige. Vid stugan pratade vi med värdinnan och en gäst, som just kommit hem med hjortron som nu mognat. Nu kunde vi kolla båt-/buss- och tågtider för vår planering av hemfärden. Vi var dock ännu inte inom täckningszonen för mobilen. De sista 6 kilometrarna mellan Vistasstugan och kåtaplatsen som vi satt som mål för dagen, var likt förra gången vi gick här, ganska jobbigt med blöta partier. Men vi kom fram och lagade en middag på makaroner och rökta musslor. En ung fransyska hade redan slagit upp sitt tält på lappvallen. Hon var på väg till Nordkap, dock från Abisko med buss eller med tummen. En välutrustad tjej som gick ca 2.5 mil om dagen. Mindre välutrustade kom senare på kvällen fyra svenska ungdomar som hade räknat med att gå på stuga (Vistas och Alesjaure), men som nu kände att de orkade inte mycket längre. Efter mycket diskussion i gruppen vände de tillbaka mot Nikkaluokta. Inget tält, bara sovsäckar och korv. På natten regnade det ett par timmar. Tur att temperaturen låg på +17, man fryser inte ihjäl även om man blir blöt. Man får hoppas att denna första tur inte avskräcker från nya försök, för vi gör alla våra misstag första gången. – Tänker inte berätta om vårt första försök för 42 år sedan i Tärnafjällen, men det gör oss ödmjuka inför andras premiärer.

Dag 12 Till Nikka (28 km!):

Vi vaknade kl. 08.00 och startade 10.40. Vi höll ett bra tempo och njöt av det fina vädret. Vi hittade mogna hjortron som senare blev efterrätt då vi slog middagsläger vid 2-tiden. Huvudrätten var tacos, som vi upptäckte var en mycket lämplig fjällrätt, med tortillas och vår medhavda vitkål. Vi stannade vid Visttasjohkas strand 2½ timma och vilade och tvättade oss. Vandringens skönaste rast! Sedan tog vi fasta på att ta oss till övre båtläget för Sarri som kör vandrare. Inte för att ta båten, men som ett lämpligt mål för dagen. Vistasdalen är lite svårorienterad på så sätt att man kan tappa räkningen på de bäckar man korsar och de gånger leden går nära Visttajohka. Det drabbade oss, men blev något positivt, då vi först började tro att vårt tempo mattats och att vi hade flera kilometer kvar till målet. Då är vi plötsligt framme! Denna typ av felorientering stimulerar; så vi bestämde genast att gå till nedre båtläget. Nu hade vi fått upp tempot och det var en ljuvlig kväll. Vi nappade åt oss hjortron från myrarna vi passerade på spångad led. Stigen som vi gick var antingen spångad eller gick på torrhed. Den var heller inte så nersliten, eftersom de flesta nog väljer båten när man vandrar i Vistas. Det var kort sagt ett rent nöje att gå där med aftonsolen i ryggen. Vi passerade nedre båtläget och nu gick vi på ren känsla. Ingen trötthet alls trots att klockan nu började närma sig 23-tiden. Vi rastade och drack lite choklad men därefter knallade vi raskt vidare. Vi hade utan diskussion bestämt oss för att gå ända fram till Nikkaluokta även om det skulle bli sent. En finare gångstig än den som vi gick på får man leta efter. Sista halvtimman fick vi koppla på lite vilja också, men ett tu tre så hade vi stora asfaltsvägen intill oss och vi kunde gå den sista kilometern på den. Vi hittade en tältplats nere vi bron, så att vi kl.01.30 på natten kunde tvätta av oss för att inte dofta för mycket människa på bussen mot Kiruna. – Lite häpna kunde vi konstatera att vi slagit personligt rekord när det gäller längden på en dagsvandring – 28 kilometer! Med ca 20 kg var på ryggen denna sista dag. 09.45-bussen var dubblerad för det var många vandrare som skulle återvända till ”civilisationen” denna dag. Även vi – fast som vanligt med nya fjällmål i tankarna redan innan man tagit av sig ryggsäcken. Höstvandringen blir nog i våra ”hemfjäll” i Borgatrakten.