Ur En reserapport från ett par tjänsteresor till Filippinerna hösten 2007

Nya generationer ställer frågor. Vad hände egentligen?
Alla har vi en stolt historia
När man på Filippinerna vill berätta om sin stolta historia så måste man gå tillbaka till medeltiden då islamska sultaner styrde på öarna. När spanjorerna kom så kastades de i början tillbakaav en hjälte som kanske har samma symbolvärde som Engelbrekt hos oss. Spanjorerna härskade i 400 år, innan de försvagade avyttrade öarna till USA. I skarven mellan kolonialstyrena var Filippinerna en oberoende stat 1898-1902. Den stora revolutionären och hjälten är den intellektuelle Bazil, som bland annat var författare och skrev ”Nolli ne tangere”. Han är en typisk representant för den generation av intellektuella som vid denna tid tände många revolutionära eldar i världen. Han arkebuserades av spanjorerna 1896. Det som man förvånas över är kanske att hans, som det verkar rätt svårsmälta romaner fortfarande är bestsellers och upptar flera hyllor i en bokhandel. De gamla romanerna finns också som serietidningar! Det är kanske också typiskt att nationalsången inleder varje föreställning som ges på bio eller teater och även när vi inleder en veckokurs i datateknik så är nationalsången den givna inledningen före bönen. Religiositeten är ovanligt djup bland vanliga människor, och vårt svenska vardagsliv uppfattas som otroligt gudsfattigt när vi kommer in på olika vardagliga saker.
Alla har vi vår egen historia
Alla har vi vår egen historia, såsom vi gärna vill se den och som våra historieskrivare givit mer eller mindre trovärdighet. Det blev ovanligt påtagligt vid ett besök på Corrigdor Island, en av Stilla Havets mest strategiska öar sedan 1500-talet där den ligger mitt i inloppet till Manilla Bay. Under Andra Världskriget så räknas den som en av de intensivast bombade platserna i hela världen. Dess strategiska symboliska betydelse kan inte överskattas när japanerna å ena sidan och filippinare och amerikaner å den andra kämpade om att behärska ön. Japanerna innehade den mellan 1942 och 1944.
Att göra en tur till Corrigdor Island kan rekommenderas inte bara för få andas lite frisk havsluft utan också för att det är synnerligen lärorikt för en svensk att få lära sig lite krigshistoria från denna del av världen. För oss började den delen av kriget när japanerna anföll Pearl Harbour och slutade när amerikanerna släppte atombomberna över Japan. Däremellan har vi som regel ingen aning vad som egentligen hände. Det var synnerligen grymma år som drabbade inte minst filippinarna hårt då dessa öar var strategiska i kampen. Över en miljon filippiner dog under kriget. Vem har hört talas om Dödsmarschen från Bataan? Där tvingades 100.000 människor att gå en vecka praktiskt taget utan mat och dryck och där 18.000 dog på vägen. Japanerna gjorde sig skyldiga till många grymheter under denna vecka.
Här blev vår nationella självsyn högst påtaglig när vår mycket drivna kvinnliga guide med typiskt filippinskt skämtlynne balanserade den yttersta känsliga frågan om vad som egentligen hände där ute under kriget. Har väl aldrig varit med på en tur med ett sådant avancerat balansnummer av en guide. Saken är ännu så känslig att japaner erbjuds en egen guidad tur så att de ska slippa höra delar av den filippinska versionen, vilken objektivt sett verkar ligga närmast sanningen. På vår tur deltog dock en äldre japanska som medvetet valde den för att få just den versionen. När vi närmade oss slutet hade hon fått höra så mycket nytt att hon inte klarade av allt utan började gråta. De båda kvinnorna talade ut om saken och var överens om att man måste försöka ta in sanningen även om den är svår. Detta var något alla i gruppen blev vittne till och när sedan den ganska tuffa guiden skulle ge denna japanska sitt stora erkännande för att hon hade mod att pröva sin självbild så föll även hon i tårar av rörelse.
Sällan hade känslorna som ännu finns kring det obearbetade kunnat kännas mer påtagligt. En historielektion i sig, som man inte glömmer.

Inget nytt i historien
Våra tiders självmordsbombare kan synas oss vara något nytt, men japanerna satte detta i system redan för många år sedan. De flygande självmordspiloterna är ju kända, men de som satte på sig en stor flytväst full med sprängmedel och i dussintal klev ner i en båt för att ramma fiendefartyg är inte lika berömda. Kanske beroende på att de inte var lika framgångsrika. De lät dock fotografera sig innan de klev ombord. Fotona finns ännu på museet vi besökte. På Corrigdor Island finns ännu resterna av ett tunnelsystem, Malinta Tunnel, som byggdes av amerikanerna före kriget som skydd mot flyganfall. När japanerna i slutet av kriget var kringrända och hade förskansat sig i tunneln, där mycket ammunition fanns, så sprängde man allt och sig själva. 2000 man omkom och resterna av dem kan ännu påträffas i de söndersprängda tunnelpartierna.
Nyare soldatminnen
Jag pratade med en gammal brittisk fallskärmssoldat på turen om kriget och dess fasor. Han var veteran från Falklandskriget och vi var rörande överens om krigets absoluta råhet och meningslöshet och den cyniska retoriken om ära från hemmafronten.
Vid avfärden till Falklandsöarna, som mest liknade en krigspropagandafilm med premiärminister Fletcher i spetsen som tog farväl av de tappra männen, fanns alla media på plats. Han berättade att det inte var lika mycket folk, rättare sagt ingen, som mötte upp den morgon klockan tre när Falklandstrupperna kom hem.
Vid den senare segerparaden i London fick de sårade inte bära uniform utan fick åka i sina rullstolar efter truppen och i kyrkan fick de sitta längst bak - män som fått sina ansikten sönderbrända och andra otäcka skador. Inte en kamerabild på dessa under hela direktsändningen.