Ur En reserapport från ett par tjänsteresor till Filippinerna hösten 2007
På ytan kan man tro sig vara i USA men filippinaren har väldigt lite gemensamt med amerikanen
Amerika utan amerikaner
Få länder är nog så amerikaniserade i sin livsstil och samhällsuppbyggnad som Filippinerna, samtidigt som filippinaren själv är ljusår från en amerikan i sitt sätt att vara och framstå. Vänlig och lågmäld och snar till att komma till djupa samtal om livet. Religiositeten känns djup och äkta och de är uppriktigt bekymrade över vår svenska avsaknad av Gud i vårt dagliga liv.
Oskuld väger tungt och ingen flicka, som vill framstå som ett gott parti, vill riskera rykten om sitt eventuella syndiga leverne, som att gå ut med grabbar från jobbet en kväll och sitta där som ensam kvinna i baren.
Detta hindrar varken filippinaren eller filippinskan att skämta grovt med klara ekivoka syftningar på ett sätt som kan kännas vågat även för en svensk.
Men allt, smått som grovt, avrundas alltid med ”Just kidding…!”
Man får en känsla av att det finns många bottnar i den filippinska folksjälen att upptäcka.
Staden Manilla, en katastrof
Det finns mycket man trots allt kan finna positivt här. Det enda man har svårt att beskriva positivt är själva staden Manilla. Som stad betraktad är den en katastrof. Planlöst har ett halvdussin städer bara vuxit ihop. Den påminner rätt mycket om en amerikansk stad då den saknar någon egentlig karaktär och stadskärna. Här är det dock som om man packat in ett par tre amerikanska städer på samma yta, vilket även berövar staden den luftighet som en stad i USA kan ha. Informell bebyggelse, som numera slummen kallas finns överallt insprängd mitt bland kontorsskrapor, hotell, restauranger, nöjesetablissemang och alla dessa otaliga köpcentra.
Luften ska vi inte tala om. När man går till jobbet på morgonen så lär man sig så småningom att det inte är någon idé att putsa glasögonen. Den grå hinnan ligger i luften. Trafiken är dock förhållandevis lugn och vänlig för att vara i en sådan stor stad i denna del av världen.
Bil är i praktiken det enda snabbare färdmedlet. En taxiresa genom hela stan kostar inte mer än en kopp kaffe med kaka på Starbucks. Men den vanlige manillabon har inte råd med den kaffetåren även om den är billig för den bemedlade utlänningen - och för den bemedlade filippinaren. Därför finns det en stor marknad för s.k. jeepneys, en slags limosinejeepar. De kom ursprungligen till när man kapade och förlängde vanliga jeepar efter kriget. Sedan har de fått sin egen stil och är det främsta karaktärsdraget i gatubilden tillsammans med mopederna med sidovagn, de s.k. tricycles. Dessa färdmedel är den vanlige filippinarens sätt att förflytta sig i stan. Att åka jeepney är så vanligt att manillabon räknar avstånd i enheten ”jeepney” vilket är ungefär tre, fyra stora kvarter och den vanliga längden på de högst informella jeepneylinjerna
När amerikanarna kom till Filippinerna för 100 år sedan satsade man på gruv- och sexindustrin. Sexindustrin blomstrar om än inte just denna "Drömvärld"