Ur En reserapport från ett par tjänsteresor till Filippinerna hösten 2007
Gruppen njuter av den friska havsluften och utsikten över 123 korallöar
Ut från Manilla!
Att bo i en stad som Manilla fyller en med längtan bort från staden. En lång week-end fick vi genom ett tips möjlighet att pröva en ny turistsatsning i nationalparken 100 Islands, som består av 123 korallöar. Konceptet, som det heter, bygger på att man i lokalt drivna projekt utvecklar en ekoturism, vars kärna består av kajakturer bland öarna med strandhugg och grottbesök från ett basläger uppsatt på någon av öarna.
Att påstå att vi fann vårt veckoslut med havskajaking mycket trivsamt är bara förnamnet. Att som svensk få paddla runt bland exotiska korallöar med grottor där fladdermössen flög runt huvudet när vi paddlade in är en tillräcklig upplevelse.Ren bonus blir dessutom att få sitta på en bambuflotte och prata med våra lokala guider medan några av oss snorklar i det ljumma vattnet eller ligger i hängmattan och väntar på den hemgjorda maten i baslägret. Under middagen hade vi sedan långa samtal om både globala problem och filippinska nöjen.
Tuppuppfödare, ett statusyrke
Vi kom osökt in på en av nationalsporterna, om man nu vill kalla tuppfäktning för det. På mitt hotell fanns det ett speciellt klubbrum för tuppuppfödarföreningen i vår del av stan. En av guiderna på kajakturen kunde verkligen förklara för oss hur stor tuppfäktningen är, sedan urminnes tider på Filippinerna. Hans far hade varit en stor uppfödare och vi fick många detaljer förklarade för oss under kvällen. Vadslagningen är viktig och kräver koncentration, vilket jag förstått då jag en kväll frågade om jag fick gå in i klubbrummet på hotellet och titta på alla fotografier som fanns på stora uppfödare och på stora evenemang. Många foton verkade vara från 1800-talet. Men, O nej, inte fick jag gå in och störa den kvällen, det var ju stor tuppfight dagen därpå!
Den såg jag på TV och det räckte med några exempel innan jag fått nog av detta ½-minutsevenemang. Man släpper ihop tupparna, de går i cirkel högst 5 sekunder, sedan brakar dom ihop så fjädrarna bokstavligen ryker. Det som tar knäcken på dem är naturligtvis den långa sylvassa stålsporren de har fastsatt på foten. Domaren påminner i sitt beteende om en boxningsdomare. Lyfter upp bägge tupparna, för samman deras huvuden. Om de börjar fightas igen, ja då får dom göra det ännu en 10 sekunders. Om någon av dem verkar ha förlorat stridslusten släpps denne i golvet. Detta sker upp till tre gånger. Sedan är kämpen slagen om han inte vaknat efter tre nedsläpp. Vid en fight vaknade ingen.
Vid lägerbordet framkallades dock en bild av dessa evenemang som något som bäst upplevs på plats. Allt av sorlet, skriken och uppladdningen i arenan var tydligen bortklippt på TV.
Tupparna uppfostras ungefär som våldsamma attackhundar. Åtskilliga gånger hade vår guide som barn råkat illa ut när han skulle mata dessa fåglar. Hans fars tuppar var vida berömda som de främsta. Därför gav det låg utdelning att satsa pengar på hans kända tuppar. Brodern ”lånade” därför faderns tuppar och gick till närmaste lilla arena men tillräckligt långt bort för att ingen skulle känna igen honom och därmed tuppen. Där lät han tuppen slåss, med framgång förstås och med höga odds. Fadern blev dock inte glad över sonens förtjänster.
Till tuppfäktningens regler hör absolut ärlighet och gentlemannaskap. Det är, framhöll vår vän, enda gången filippinaren är garanterat ärlig.
Det får stå för honom.