Nikkaluokta -Aktse 8-20 augusti 2010
Dag 1: Efter en skön tågresa från södra Sverige anlände vi, 10 gamla vänner som brukar vandra tillsammans, till Kiruna C vid middagstid och tog eftermiddagsbussen till Nikkaluokta. Vädret lovade gott, betydligt bättre än vad SMHI och andra väderspåmän hade gjort. Gamle väderspåmannen Enok Sarri hade nog lett i smyg om han levat. Hans aborrfenor var säkrare skulle han säga. Nu var vi i Sarri-Land. Nikkaluokta har en hundraårig tradtion som porten in mot Kebnekaise. Ett besök i kyrkan som skänktes av Fjällkarlarnas klubb 1942 och en god middag avslutade fösta dagen.
Dag 2: [14 km] Vi började vandra och tog vår första rast vid något som på senare år blivit vida känt; "Lapp Donalds" vid bryggan, där man Kan ta båten över Ladtjojaure, - en gång i roddbåt, numera i breda järnbåtar som tar sig över de grunda sandbankarna i deltat tack vare en van skepparhand. Inget dumt alternativ om man vill förkorta promenaden från 19 till 14 kilometer. Kebnekaise fjällstation nåddes i god tid till middagen som vi intog i restaurangen. Vi sov sedan gott i den mysiga äldsta delen av fjällstationen, där sviten med 10 bäddar var alldeles lagom för oss.
På vägen upp till fjällstationen hade vi passerat den första av de 6 meditationsplatser som arrangerats med Dag Hammarskölds visdomsord inhuggna i sten.
Dag 3: [ 14 km] Vädret såg nu ännu mer lovande ut (även om vi aldrig såg Kebnekaises topp) och prognosens 9 dagar av regn blev till slut 3 timmar på hela turen! Vi vandrade nu in mellan de mäktiga bergssidorna som omger dalen som leder till Singistugorna. Det kan kännas lite långt på slutet därför att man tror sig närmare målet än vad man är vid sjöarna innan det börjar gå nedåt. Vi anlände till stugorna och fick en egen halva där vi rustade vår mat. Denna kväll var det lika många menyer som det var par. Benke och Carina plockade fram sitt tält ur packningen.
Lennart och Brita som vi 1993 gick med längst samma led
Dag 4: [13 km] Vägen mellan Singi och Kaitum är på många sätt bekväm. Lutar den så är det utför. Väl framme vid stugorna tog vi en "After Walk" med en kall lättöl i handen och solen i ansiktet. De flesta av oss hittade också till badplatsen som var en grusstrand vid den vilt forsande jokken. Uppfriskande!
Vi åt ännu en "hemgjord" middag där en del satsade på "Bullens pilsnerkorv" (vem utom de grånade känner till vem Bullen Berglund var?).
Nödsändaren (se beskrivning direkt under Fjällturer) funktioner provtestades och sedan var det dags att krypa till kojs. Vi (Kina o Curt) fick ligga i torkrummet eftersom det var fullt i stugorna - lyxsviten kan man säga. Våra vänner som sov i säng hade ju å andra sidan många att prata med innan John Blund tog över.
Dag 5: [9 km] Mot Teusajaure! En behaglig tur som slutar med en brant nerfart mot sjön och stugorna. Kortaste dagen på hela turen. Väl framme fanns det gott om tid att slappa i solen på trappen och lära känna andra gäster. Färdledarna bjöd på middag. TexMex från torrpåsar. En liten whisky innan så att det skulle kännas festligare. Rena var vi, ty bastun är fin i Teusajaure.
Teusajaure är också fin att tälta vid eller att bara sitta och filosofera lite med utsikten över sjön.
Dag 6:[16 km] Över sjön måste man ta sig för att fortsätta på Kungsleden. Det ena alternativet är att ro vilket ett par som gjorde. Övriga lejde skjuts över med motorbåten. Vi kom iväg rätt tidigt tack vare båtturen som är schemalagd. Lite tid kunde behövas denna dag, då vi dels inhöstade de 3 timmarna regn men också råkade ut för en ordentlig knottattack i den skogbevuxna uppförsbacken. Det lättade dock på eftermiddagen och så småningom skymtade vi Sareks mest synliga toppar. Om det är brant nerfart vid Teusajaure så är det dubbelt brant och långt vid Vakkotavare. - Men solen sken och för många i gruppen var det den sista ansträngande dagen. Nu hade vi nått "Vägen Västerut", som trafikerar Ritsem-Gällivare två gånger om dagen. Vi hade dock ingen brådska utan övernattade som planerat i stugan.
Dag 7: Efter en lugn morgon tog vi förmiddagsbussen till Kebnatsbryggan och sedan båten över till Saltoluokta, denna pärla bland fjällstationer. Vi hade turen att komma sista dagen av Folkmusikveckan som varje år äger rum på Salto. Redan på båten över underhöll några spelmän.
Innan middagen gjorde vi en promenad till samevistet i närheten. Köpte lite souvenirer och besökte även kyrkkåtan. Händelsevis kom vi att prata med en kvinna som hållit i en garvningkurs på området och som berättade att man kunde beställa middag hos en samekvinna om man hade lust. Vi gjorde en beställning för 4 av oss som skulle vara kvar dagen därpå. Det skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast.
Kvällen på Salto blev mycket trevlig med uppträdande, middag och dans. Det blev också ett mycket trivsamt musikaliskt jammande ute vid brasan med jazz, a capella, jojk och mongolisk strupsång. Minnesvärd kväll!
Dag 8: Natten och dagen därpå blev också minnesvärd. Under natten blåste det så hårt att nästan samtliga tält och kåtor som var tillfälligt uppsatta för Musikveckans skull blåste omkull. När morgonen grydde var dags för båten att ta över alla som nu skulle lämna stationen efter den välbesökta musikveckan. Men det blåste på tok för hårt även för denna ganska robusta och stora båt. Avståndet är inte så långt över älven, men denna dag var det inte att tänka på att ge sig ut. Människor som tänkt börja jobba nästa dag i södra Sverige fick nu något stressat i blicken men faktum kvarstod. Vi var isolerade och alla fick lov att vänta på bättre väder (=svagare vind). Stationen bjöd på kaffe och alla strandade musiker bjöd på sig själva och spelade och sjöng oavbrutet tills det framåt eftermiddagen mojnade så pass att båten kunde börja gå. Nu lämnade Leannart, Brita, Rune, Eva, Odd och Marie fjällen och det blev Carina, Bengt, Kina och Curt kvar som hade planer att åtminstone gå till Aktse.
En godbit, i verklig bemärkelse, återstod av dagen. Vi skulle äta middag hos en samekvinna på sommarvistet. Det var vad vi visste.
Vi kom som bestämt 18.30 till henne. Klockan 22 började hon servera maten och ½2 på natten gick vi hem. Det kan låta som en rätt misslyckad kväll, men det blev istället ett minne för livet. Värdinnan Laila Spik och är en verklig profil. Hon har fått Gastronomiska Akademins utmärkelse för "synliggörande av samisk matkultur" och hon är vida anlitad pga sin mat. Men kvällen var inte bara en kulinarisk upplevelse - vi fick även höra henne berätta om samiska traditioner, projekt som hon är engagerad i och mycket mer. Hon är både en traditionsbevarare men också en förkämpe för modernisering inom den samiska kulturkretsen. Vi diskuterade mycket och fick höra smått osannolika berättelser om att stämma blod och ännu levande björncermonier. Björnkött blev vi naturligtvis serverade, liksom ren, ripa, röding, tålta, hjortron, kaffeost och manlav. Det senare i form av en soppa som var ljuvligt god. Kråkbärsvin från Norge ingick och smakade förträffligt. Om tillfälle ges ska man inte tveka att beställa en middag i hennes kök. Med tanke på hennes alla engagemang i världen så insåg vi att vi haft tur som fick uppleva en kväll med henne på detta viset. Hennes hemsida: www.lailaspik.vingar.se
Dag 9: [ 20 km] Den 2 mil långa vandringen denna dag kunde avnjutas i bästa väder. Frammåt kvällen kom vi till Sitojaurestugorna och där var det åter rätt fullt. Köksgolvet var det dock inget fel på och vi sov gott.
Dag 10: [9 km] Sitojaure denna vindstilla dag kändes helt exotisk och man fick en känsla av att inte vara i Sverige. Den ca 4 kilomneter långa båtfärden hade gärna fått vara längre. Men för den enhjulingcyklande belgiska killen var det nog tillräckligt att ro, för sedan vidtog en balansakt i många timmar. I Sitojaurestugan hade vi träffat denna cyklist som satt som mål att cykla på sin en-hjuling mellan Abisko och Kvikkjokk (!) med ryggsäck på ryggen. Nu började han närma sig målet. Han kunde cykla mellan 20-80 % av leden beroende på hur den såg ut. Det tycks finnas en entusiast för varje idé här i världen!
Dag 11: Vi tog en "vilodag" i Aktse. Den använde vi till att bestiga Skerfeklippan. Det torde vara den mest "prisvärda" bestigning man kan göra om man ser till ansträngningen jämnfört med utbytet när man når toppen. Av alla vackra dagar denna vandring så var denna dag nog den finaste och vi kunde i timmar ligga eller sitta på klippan och bara insupa vyerna över deltat och mot Sarek.
Dag 12: Allting har ett slut och vi valde att avsluta vandringen när den var som bäst och åka direkt från Aktse till Jokkmokk. Direkt innebär: Båt och en 4-hjulingsfärd med Lennart Lähnta till "vägs ände"; "Skarins Allservice" fixar inte bara aktursnurror utanför verkstaden i Tjåmåtis utan hämtar också vid vägs ände med en gammal VW-buss modell 1970. Väl vid stora vägen fick vi vänta några timmar, men tiden gick bra att fördriva med blåbärs- och manlavsplockning. Reguljära bussen tog oss sedan till Jokkmokk där vi tillbringade dagen därpå (Dag 13) med besök på samemuseet, Jokkmokks Tenn m.m., t.ex. på konditoriet för att äta nybakta små läckerheter, som är svåra att få tag i på fjället. - Buss till Murjek där fjällvandrarna stod som spön i backen i väntan på nattåget - som höll tiden (!)
