NASAFJÄLL 2009

 Målet för vår vandring, 56 kilometer från Vuoggatjålme

Mot det svenska Westindien i fädernas fotspår

Vi startade vår tur mot Nasafjäll den 5 juli. Komna med bil från vår stuga i Borgafjäll så hann vi inte mer än knalla upp på kalfjället denna dag innan det var dags att slå läger. Vi startade från parkeringen vid Polcirkeln vid 18.30-tiden. Området runt Vuoggatjålme är fullt av små fiskrika tjärnar. Vi ägnar oss aldrig åt fiske under vandringarna, vilket kanske är fel då vi söker äta så mycket färsk mat som möjligt.

Anledningen, inspirationen till vandringen till Nasafjäll har vi fått genom en släktings bok som kom ut 1986 (”Med katekes och färla i Lappmarken” av Per Fjellström) och som bl.a. beskriver Nasafjäll och Silbojokk under 1600-talet. Stormaktstidens ambitioner och religiös fundamentalism präglade tidsandan.

6 juli

En av våra få fina frukoststunder utanför tältet på denna vandring. Dagens vandring blev en behaglig tur över ett småkuperat kalfjäll medan vi närmade oss Guijaurestugan vid sjön Gujjavrre. Under vägen mötte vi två unga fiskare som var ute med tält och lite senare nära stugan ett par finska män som hyrde stugan för att fiska i trakten. Men som vandrare har man ändå möjligheten att få använda stugan under dagtid. Vi passade på att laga vår middag där och preparera oss för kvällsetappen, som blev lite snårigare sedan vi passerat bron och börjat gå upp i Smuolevagge. Var skulle vi hitta en tältplats i snårskogen? Vi såg ingen ända på snåren så när vi kom till en öppning, stannade vi där och slog läger trots en betänklig lutning. Efter den natten var vi lite mer kräsna på underlagets lutning…

7 juli

Smuolevagge visade sig vara en fin dal med ett delta som kan tävla med Rapadalens. Fierras 1605 meter höga topp var en annan karaktärsprofil i denna dal. Ett karterat vad visade sig vara rätt trivialt. Broarna är ofta rostiga och ser lite medfarna ut men inger ingen osäkerhet trots det. Då detta är en stor skoterled på vintern finns ganska många småbroar av trä. Vid en av dessa slog vi upp vårt tält och sov gott. Det gällde att sätta upp tältet så att öppningen kom på läsidan för oftast fick vi sitta i tältet och fika både på kvällen och morgonen. Vädret visade sig inte från sin allra bästa sida. Fördelen var dock att blåst och ca 10 grader gjorde vandringen myggfri och svettfri. Det mesta regnet kom också nattetid, så varför klaga?

8 juli

En behaglig kalfjällsvandring utan något att notera. Vi såg nu Nasafjället långt borta och strävade efter att lägga ”baslägret” så att vi kunde ta en avstickare till målet för vår vandring. I lite kvällssol kom vi fram till en renvaktarstuga där några samer var i full gång att packa ihop sina grejor. Det hade varit kalvmärkning på natten och nu skulle de åka hem till Arvidsjaure. Vi pratade en stund med dem och frågade bland annat om det var många vandrare som gick förbi. ”I fjol var det två och nu är det ni” blev det lakoniska svaret. Från Vuoggatjålme är det 4 dagars vandring (56 kilometer) till silvergruvan, så  man kan förstå att de flesta som går dit tar det från Norge varifrån det endast  är 10 kilometer. Vi gick över ännu en bro och hittade strax efter en hylla under en klippa som fick oss att känna en fläkt av Vilda Västern.

9 juli

Idag kunde vi lämna det mesta i tältet och nöja oss med en säck, som vi byttes åt att bära. Vinet och den rökta laxen stoppades ner för festmåltiden däruppe på fjällryggen. Vi gick utan att se slutmålet förrän vi var rätt nära. Då såg vi en ruin av en byggnad och ett par andra siluetter på fjällryggen. Den ena uppstickande siluetten visade sig vara den gamla ”klockstapeln” från 1630-talet som fortfarande står kvar. ”Klockan” är en triangel gjord av ett bergsborr. Klangen har lite ”malm” i sig och Kina kunde slå och lyssna till samma klang som hennes farmors farfars farfars farfar hörde när han kom hit 1656. Nedanför klocktriangeln finns en lite kyrkogård där åtminstone 7 män ligger begravda efter en epidemi som rasade 1635. Sveriges mest avsides belägna kyrkogård?

Ovan kyrkogården och klockstapeln finns två ruiner som ännu har rätt mycket kvar av väggarna. Färska ras visar dock på ett pågående förfall. Vi förlade vårt dagläger inne i den gamla smedjan vars väggar gav en gott skydd för den kraftiga vinden och solen hade vänligheten att lysa både under lunch och middag.

Ett dussintal dagbrott och småhål fanns ovanför dessa ruiner på fjället men vi fann en ”riktig” gruvgång inte långt ifrån kyrkogården och dess djup kunde vi inte undersöka eftersom vattnet var i högsta laget för våra stövlar. Dessutom var vi utan ficklampa. När man drar till Norrbotten för att fjällvandra strax efter Midsommar så kan man ju inte se någon som helst anledning att ta med sig en ficklampa. Ett gott råd! – gör det i alla fall. Det visar sig ofta finnas något oförutsett där en lampa hade varit perfekt att ha. Så gott som alla dessa dagbrott och gruvgångar skapades redan under 1600-talets första hälft som var den första perioden av gruvdrift här. Senare under 1700-talets senare del tog man åter upp driften men då mest genom att frakta iväg redan bruten malm.

Nasafjälls silvergruva var som industriprojekt ett stort fiasko. Trots stora ansträngningar under nästan sammanlagt 100 år kom man inte ens upp till ett ton utvunnet silver! Förhållandena för de som arbetade med gruvdriften var fruktansvärda. Tvångskommenderade bergsmän, soldater och krigsfångar slet i 12-timmarskift uppe på denna fjällrygg i ur och skur. För samerna som tvingades till transporter av malmen ner till smältverken i Silbojokk och senare Adolfström var villkoren ännu hårdare. Tredskande samer kunde bli dragna mellan hål i isen tills de åter var arbetsvilliga. Det gick så långt att de flesta samer lämnade området och drog till norska kusten eller bottenvikskusten, där de utan renar blev s.k. ”fattiglappar” som fick tigga sig fram. För samerna gällde inte bara ett omänskligt slit med renfororna utan också att avsvärja sig all ”avgudatro” och låta bränna alla sina rituella redskap som t.ex. trolltrumman. Om man framhärdade väntade galgen. Sverige var på väg in i en tid av värsta ”gudamörker”, där endast den lutherska rena läran gällde som rättesnöre och där  hedningar, häxor och lösaktigt folk fick sitt rättmätiga straff.

1659 brände norrmännen ner både gruvanläggningen uppe på fjället och smältverket nere i Silbojokk. Detta blev dödsstöten för den första gruvperioden. Den ende som sedan blev kvar i Silbojokk var prästen, ty samerna ansågs (med rätta) inte helt ha övergett sin gamla tro och behövde föras på rätt väg med fast hand.

I en gammal gruvstuga som renoverats, några hundra meter ner mot norska gränsen finns information i text och på kartor om denna västindiendröm.

Efter 5 timmar, vilket var den tid det tog oss att hinna kolla allt här uppe, återvände vi till tältet.

10 juli

Den regnigaste dagen och motvind. Vi lät oss luras av fjällkartans ledkartering och kämpade ett tag på vinterleden innan vi så småningom fann den utmärkta sommarleden som gjorde vandingen åter till ett nöje. Sök att hitta sommarleden och följ den! I snål motvind kom vi så till en hög berghäll som gav oss en skön rast i lä. Vi kunde ta fram ett par ”Los-kakor” som vi dessutom hade vispgrädde till trots att det var 5:e vandringsdagen (tack för kalla dagar!). Gräddbakelser, det är sånt som ger guldkant åt fjällivet! Vi kom allt närmare Laisälven och just när vi satte oss för att laga middag så kom solen och regnblötan var glömd! Denna dag gick vi 2 mil – en relativt lång dagsetapp, då vi sällan går mer än ca 1.5 mil.

11 juli

Från tältlägret hade vi nu bara ett par kilometer till Laisstugan. Den var tom och vi tog oss en tidig men rejäl rast på 3 timmar i stugan. Torkade upp våra ”dävna” kläder. Tvättade oss i varmt vatten och stekte pannkakor. Nöjena i fjällen är enkla men inte sämre för det. Sedan var det åter dags att komma upp på kalfjället. Ett ovanligt vackert kalfjäll med många vida vyer och fina toppar. Dags att avnjuta en ölkorv och en Lapin Kulta! Att ha en burk öl i säcken är en bra morot i en svettig backe.

Rätt ofta ser man kusar och fän av diverse slag. Hur ser dom på oss?

Och det blev kväll den 6:e dagen…

12 juli

Nu var det i stort sett en dag kvar och lättvandrat. En kilometer från nattlägrat fanns en bro över Dadtjajåhka och sedan var det inte långt till nerfarten mot Sädvvajavrre. Vi knallade neråt och såg på avstånd bron. Det såg ut att vara en träbro utan räcke. – När vi kom fram insåg vi hur det hängde ihop. Bron var bortspolad! ”Inte roligt” som ett av våra barnbarn brukar säga. Att vända och gå tillbaka var mellan tre till fyra dagars vandring. En halv dagsmarsch nedströms fanns en bro över till en renvaktarstuga. – Om den nu fanns. Ingen led dit och på andra sidan inga leder men flera dagars vandring i helt obanad terräng.  Det som återstod var att söka ett vadställe. Vi gick uppströms och såg flera ställen där det kanske skulle gå hyfsat att ta sig över men vid närmare besiktning blev vi alltid tveksamma. Till sist efter en timma valde vi ett tidigare ratat ställe.

Vi fikade och bytte till vadarskor, sedan var det dags att börjat vada över. Vadningen tog ca 20 minuter då vi med största försiktighet flyttade fötter och stavar på och emellan de stora stenar som täckte botten. Strömmen sökte hela tiden trycka på. Snacka om att vara fokuserad! Hade vi trillat hade vi inte drunknat men väl blivit dyblöta liksom säcken och det var verkligen inget vi ville bli. Vattnet var iskallt och som djupast gick vattnet upp till midjan. Det var värt en skål att åter sitta torra på torra land!

På en hylla med utsikt över hela Vuoggatjålmetrakten slog vi upp tältet. Vi hade tidigare på dagen ringt och beställt båtsskjuts över sjön till Vuoggatjålme. Glada över det och det lyckade vadet åt vi det sista av den rökta laxen och drack upp vinet.

 

13 juli

Vi hade beställt hämtning klockan 15 och det blev rätt lagom för att gå ner till Ruonekjåhkå och följa den till utfallet i sjön. Vattenfallet var ett av de mäktigaste och vackraste vi sett. Hur fint måste det inte vara i vårflodstider?

Börje Fjällman kom och hämtade oss som avtalat. Silbojokk låg 4 km SO om vattenfallet men har inte många lämningar kvar då Sädvvajavrre har reglerats flera gånger och lagt det mesta under vatten. Vi åkte inte dit utan planerar att titta in på museet i Luleå som har varit och gjort utgrävningar på den kyrkogård som fanns i Silbojokk en gång.

Vandringen hade uppfyllt våra förväntningar och blivit minnesvärd på många vis.

Nog kan man tycka att man är i en ganska öde och avlägsen del av Sverige när man är här uppe, men hur många affärer i Sverige kan saluföra fyra olika lokala tidningar? Alla med var sin toppnyhet.