Vålådalen runt 7-14 september 2010
Nu bytte vi vandringskompisar. Inga-Lill och Kalle kom med sin dvärgpudel Pyret och vi gick nu Vålådalen runt med början vid Vålådalens fjällstation och mot Stensdalsstugorna. Vålådalens skönhet ligger inte i det kala fjället utan mer i myr- och skogsdelen av fjällen. Att vandra mellan dessa vresiga gamla fjälltallar är speciellt.
Storstugan i Stensdalen hade brunnit ner i april så man hade fått ordna tältprovisorium, vilket dock verkade fungera bra. Vi som hade hund fick naturligtvis bo i hundstugan.
Nästa dag gick vi till Gåsen. Pyret trivdes bra på fjället. Vandringen upp till Gåsen gav fin fjällkänsla och Bunnerstötens obanade fjällsidor i norr lockade. Denna gång fick vi sällskap i hundstugan med tre trevliga dalmasar och deras hundar. Nästa dag tog vi vilodag och gick runt i stugområdet, spelade kort, åt gott och spelade sedan poker om disken. Vi har aldrig upplevt att det varit svårt att fördriva tiden en "kojdag".
Dagen därpå gick vi ner till Vålåstugorna som ligger i en knutpunkt mellan Vålådalen och Ljungdalen. I stugan träffade vi åter våra vänner dalmasarna. Att trolla fram en trerätters med fördrink gjorde Inga-Lill galant.
En tämligen grå dag tog vi oss över till Lunndörren och kunde njuta av bastun innan maten. Det är bara Stensdalen och Lunndörren som har bastu av dessa stugor. Det är en skön lyx, att få känna sig ren i porerna och något slöseri blir det varken med ved eller vatten när man själv får bära in allt.
Nästa dag var det dags att krama om varandra och önska lycka till med resten. Inga-lill och Kalle siktade nu på raka vägen till Vålådalens fjällstation (där de sedan firade turen med god mat) och vi siktade på Anarisstugan, en länge eftertraktad "skalp".
Vägen dit var inledningsvis mycket speciell med sitt slättlandskap, sina pyramider och isbergsgropar. Mycket säreget! Andra hälften av dagen klämde vi ledens högsta pass och gick sedan en ganska slät och delvis blöt stig ner mot stugan som låg där fint på en kulle mitt på slätten. Stugan byggdes tidigt helt privat för att det skulle finnas någonstans att ta in vid dåligt väder. Flera tragiska olyckor har skett här under årens lopp.
Sista dagen på vår vålådalsvandring gick vi från Anarisstugan till Vallbo - en nära två mil långtur där man träffar på åtminstone tre helt skilda naturtyper. Vi åkte åter till vårt "basläger" i Brattlandsgården och fick där ett handskrivet brev från Inga-Lill och Kalle som visade att även deras avslutning hade varit bra.
