Vistasvagge - Lapporten 2009

27 augusti – 8 september

Nikkaluokta – Vistasvagge – Alesjaure - Unna Allagas – Lapporten - Abisko Östra

Årets andra sommarvandring startade i Nikkaluokta och avslutades i Abisko Östra. Det blev 12 dagars vandring i höstligt skrudade fjäll i både regn och sol. Den var också en ovanligt fältmässig vandring mätt med min gamle kompanichefs definition av ”högsta formen av fältmässighet”.

26 augusti lämnade vi Norrsundet med 20.35 - bussen till Gävle där vi bytte till nattåget mot norra Sverige. Nattåget upp är ett verkligt bekvämt sätt att göra sin entré i vår norra del av fjällvärlden. I liggvagnen fanns en kille som skulle rida islandshäst i Ammarnäs och en tysk som tänkte gå ungefär samma tur som vi fast i motsatt riktning. I Kiruna tog vi bussen till Nikkaluokta.

Dag 1:

27 augusti – Deltafärd en solig eftermiddag

Vi anlände till Nikkaluokta på eftermiddagen och gick direkt till båtbryggan där Sarri var beredd med båten vi beställt för att få en flygande start in i Vistavagge. Det är inte bara 12 kilometer man slipper gå; att åka i deltat ger också en helt annan upplevelse av detta. På en halvtimma var vi uppe vid övre angöringen och kunde spänna på oss våra säckar. De vägde ca 25 kg var, men då hade vi också mycket gott med oss. Ett par i vår ålder kom ner till angöringen och vi fick en första rapport om hur det var att gå i dalen och var man kunde finna tältplatser. De hade haft en fantastiskt fin vecka med sol och värme av vilken vi nu upplevde slutet. Två kilometer längre upp hittade vi en tältplats och plockade lite lingon som vi rårörde till vår tjockpannkaka. Vid en liten myggeld satt vi sedan och myste medan solen dalade. Vi sov gott i 12 timmar!

 

Dag 2:

28 augusti – En dag i gröna dalen

Vistasvagge är en vacker bred dal och för det mesta väldigt lättvandrad. Endast på ett ställe blev den riktigt stenvresig. Fika och matstunderna var väldigt sköna denna dag. Picknickskinka och spagetti till middag.

Efter ytterligare någon timma var vi framme vid dagen mål som vi satt till en förfallen kåta vid en bro. Medan vi sökte tältningsyta kom en kille med hund. Även han stannade där för natten och han gjorde en riktig lägereld där han lagade sin mat. Vi blev sedan sittande vid elden hela kvällen och utbytte erfarenheter av hundar och fjäll. Stämningen var tidlös.

 

Dag 3:

29 augusti – Stilla dagsregn och stugmys

Vi hörde regnet under natten mot tältduken och det var bara en kort stund vid 11-tiden när vi bröt som det var riktigt uppehållsväder. Regnställ på och siktet på Vistasstugan 6 kilometer bort. Regnet blev mer ihållande och skogsvandringen blev blöt. Vid 15-tiden var vi äntligen framme och började bekanta oss med andra blöta vandrare som tagit in i stugan. Då Vistasvagge är en typisk vandring för tältare så blir beläggningen i stugan mycket beroende av vädret. Kurt och hans fru som var stugvärdar hade brist på mat i proviantförsäljningen. Men eftersom de väntade 3 grupper med 10 tyska botaniker i varje, hade de skickat bud både till Nallo och Alesjaure om detta. För vår del var ju inte detta något problem då vi hade allt i vi behövde i våra säckar. I den torra stugans värme kunde vi nu verkligen ha en skön stund med  en trerätters middag med en efterrätt på nyplockade bär och vispgrädde. Kaffe och kaka på det. Det blev sedan mycket prat med våra stugkompisar och värdfolket, som var synnerligen erfarna i trakten och kunde ge råd åt alla. Regnet skvalade på och fler kom in till kvällen. Men så lättade regnet just i skymningen och vi fick en glimt av stugans storslagna omgivningar.

Dag 4:

30 augusti – Övre Vistasvagge

Vi startade vid 10-tiden och vädret var ganska fint. Under denna dag träffade vi mycket folk, bl.a. en av de tyska grupperna - och vår tyske kupékompis från nattåget upp! Man ska inte tro att det bara är på Kungsleden man vandrar i dessa fjäll.

Den övre delen av Vistasvagge är imponerande med rått gråa berg och kalvande glaciärer, men också insmickrande grön botten och en fin jokk som bildar delta.

Framme vid jokken som avvattnar Mårmamassivets många glaciärer slog vi läger för natten. Ovan hängbron finns ett vackert vattenfall som är så prydligt att det nästan ser lite kitchigt ut. En festmiddag även denna kväll fast det hade börjat regna och blåsa ute. Yttertältet kan vid behov fungera utmärkt som matsal. Det behövs inte så mycket chilenskt rosévin till maten för att man ska känna att man firar, i detta fall vandringens första deletapp. Frågan är dock om inte den färska grädden till de sockrade nyplockade blåbären ändå kändes lyxigast! I sovsäcken vid 20-tiden. Nog är det skönt med en torr och varm stuga när regnet öser ner, men inget går ändå upp mot att sova i tält!

 

Dag 5:

31 augusti – På vattendelaren mellan Kalix och Torne älvar

Blå himmel när vi vaknade men den blev gråare allt efter som dagen led. Vi knallade nu upp i passet mot Alesjaure, träffade en del folk bl.a. ännu en av de tyska grupperna med botaniker. Passet är en vattendelare mellan Kalix och Torne älvar vilket gör att de två källsjöarna bara ligger ett stenkast från varandra!

Vi fikade vid ännu en förfallen jordkåta. Man kan tro att alla jordkåtor numera är en historisk rest, som bara finns som gråa skelett på fjället, men när man kommer till Alesjaures sameviste ska man snart bli varse att det också finns helt nybyggda och fräscha kåtor bland de alltmer sommarstugelika husen på vistet. Samekulturen blandar gammalt och nytt precis som alla andra kulturer.  

Vi var nästan framme vid Alesjaurestugorna när regnet kom. Väl inne lagade vi middag i väntan på uppehåll men beslöt att ligga över då inget slut på regnandet syntes. TexMex till middag och blåbär till efterrätt. - Ska sluta tjata om efterätten då den i 9 fall av 10 var färska blåbär med gräddmjölk. En riktig blåbärsvandring. Denna vandring blev också en mycket social upplevelse trots att vi tyckte oss välja leder utanför den stora. En man i stugan gick Kungsleden för andra gången. Det var 37 år efter den första. För att riktigt känna nostalgin hade han samma karta som 1972! Han kunde konstatera att mycket hänt. Stugorna hade flyttat 4 kilometer norrut och på den tiden fick man vada över jokken. Senare på kvällen kom en blöt och frusen norrman. Han var på väg till Hemavan och hade haft en tuff väg över fjällryggen i regn och blåst. Nu hade han som delmål att ta sig ner till Saltoluokta innan deras Gourmetvecka var över.

Dag 6:

1 september – Mot Unna Allagas

Uppe tidigt men hann inte långt på leden mot Unna Allagas innan regnet började falla. Både regnet och vinden tog i ännu mera och det var inte särskilt skönt däruppe. Passet är på ca 1220 m. ö. h. vilket gör att vinden får spelrum. Trots regnet och blåsten tog vi ett fika, det måste man även i sådant väder. Sikten dålig. Vi beslöt att ta en kojdag i Unna Allagas nästa dag.

 – Men på krönet började vädret ändra sig och blev sedan allt bättre. Men de 14 km från Alesjaure till Unna Allagas är jobbiga oavsett väder så det blev rätt sent innan vi var framme. Belöningen är de nya vyerna och vinklingarna på kända fjäll som man får uppleva på högslätterna. De norska fjällen börjar också sticka upp sina sylar. Stugvärdinnan Brita visade sig vara en gammal bekant från Teusajaurestugorna i vintras. Potatismos och strimlad ölkorv till middag. Grädden räckte även till en Irish. Då känns det meningsfullt att ha burit på en halv liter grädde…   Vi var de enda gästerna denna kväll. I stugan vill säga. Utanför tältade ett gäng tjeckiska ungdomar. När vi somnade smattrade regnet på taket.

Dag 7:

2 september – Kojdag med dagsregn och kvällssol

Steg upp ½ 8. Åt frukost, första frukosten utan färska bär. Lite senare kom värdinnan in och meddelade att vi kunde vänta regn under dagen. Det fick oss att ställa in dagens lilla promenad till gruvområdet Sjangeli som inte ligger så långt från Unna Allagas. Ett besvärligt vad på vägen dit hade redan innan fått oss att tveka. Dagsregnet började och vi fikade och läste böcker. Äntligen blev det tid att läsa ”Brott och trakt”, årsskriften 2007, en ovanligt intressant årsbok. På väggen fanns ett foto på den stuga som nu är stugvärdsstuga. Under Andra Världskriget var det en utpost för amerikansk underrättelsetjänst då det inte är många kilometer till norska gränsen. Nu fylldes stugan med folk från alla håll. 4 man med två hundar  tog hundrummet. Tre personer kom ända från Tjäktja. Två par ytterligare gjorde att stugan var tämligen full vid läggdags. Innan dess hade jag varit ute på en promenad i kvällssolen och plockat bär till morgonmüsslin. Till middag åt vi rökt lax med "pasta med pesto" och tog ett glas vitt vin till det. Chokladpudding som dessert, en klassiker på våra fjällvandringar.

 

Dag 8:

3 september – Hösthedar

Vi lämna stugan vid halv 11-tiden och gick den lättvandrade stigen mot Abiskojaure över höstbrynta hedar. Vi passerade inte långt under Sjangeli gruvområde, men det kändes för jobbigt att gå upp i obanad terräng. Detta gruvområde är ännu en av Sveriges misslyckade gruvsatsningar på 1600-talet. Under 150 år var koppargruvan bara igång sammanlagt 12 år, utan att ge vinst. Vårt mål var samevistet Råvvetievva vid bron över Kamajokka där vi lätt hittade en plats för tältet. Mötte endast 3 personer denna dag.

 

Dag 9:

4 september - På tvären mot öst

Solen var på sitt allra bästa humör denna morgon. Vi missade först den mycket diskreta stig som vid det sista huset i norra delen av vistet oskyltad tar av österut mot jokken och bron. Jokken är verkligt häftig vid bron och därefter går man leden som nog oftast används av samerna själva upp över ett litet pass innan man ser den korsande Kungsleden. Vi kom så att vi träffade några östgötar på väg mot Abisko ochi fick dagens väderprognos som inte lät lovande inför kvällen då ett ”ihållande” regn skulle komma. Det var lika bra att sätta vindskyddet Pieggalouppal som mål.

Regnet hann ikapp oss en halvtimma innan vi var framme, men med tanke på vissa blöta och besvärliga partier under vägen fick vi vara nöjda. I vindskyddet satt redan en tjej som visade sig vara från Österrike och som hade tillbringat nära 4 veckor i dessa trakter. Hon bodde i sitt lilla tält på fjället och vandrade kanske högst en vecka. Biolog och en ivrig friluftsmänniska som sökte ”wilderness”. Vi fick gott plats i det trivsamma vindskyddet. Vi hade hela kvällen på oss att laga mat så det blev den marinerade och torkade lövbiffens tur. Två ”Varma koppen” Kantarellsoppa och den svamp vi plockat på vägen blev en fyllig sås och potatispurén är ju lättlagad på fjället. Lite lingon till och middagen var serverad. Vår kompis i vindskyddet tittade stort på och sa sedan att hon aldrig sett ”någon som lagat mat” på fjället. Hon hade sitt lilla smidiga gasolkök och torrmat. Den torkade lövbiffen är f.ö. utmärkt även som snacks. Under vandringen plockade vi bär från fjäll-enen för nästa års marinad...

 

Dag 10:

5 september – Vid en av Sveriges vackrare sjöar - Rautasjaure

Nästa dag bjöd på bättre väder, åtminstone oftast. Vi vandrade över soliga hedar men även genom regnblöta videsnår. Det är alltför frestande att endast visa soliga höströda hedar från denna dag, men minst lika ofta var det grått och videts långa trollarmar slet i vår packning för varje steg på en stig som mer liknade en gyttjig liten bäck än en väg att vandra på (mycket tacksam för mina stövlar som höll mej torr om fötterna!) . Vi mätte inte hur långt vi slet genom snåren, men det fanns gott om sådana partier på den led som går norr om Alesätno.

Luriga vägskäl och lite att orientera på gjorde att man fick ta det lugnt för att inte komma på irrvägar. Vid (ännu) en förfallen kåta träffade vi en kille som kommit från Kaisepakte och nu väntade på sina två kompisar som kom efter honom. Vi fikade och pratade berg och vandringar, denna gång med sydamerikansk bäring. Han bad oss tala om hans planer för kvällen ifall vi träffade hans kompisar när vi vandrade vidare. Vi träffande dom aldrig, men de hade alla Mårmapasset som mål så där om inte förr får vi hoppas de sågs.

Vi strävade vidare i snåren och fick så småningom syn på Rautasjaure, en helt fantastisk sjö, som stack in sin långa blågröna tunga i dalen vi gick. Det var belöningen! Vi slog läger på en hedhylla högt ovanför och hade både på kvällen och morgonen därpå ett ljusspel över sjön som skiftade från minut till minut i det lynniga vädret.

 

Dag 11:

6 september - Upp i Lapporten söderifrån

Som vanligt blandat väder, som aldrig lovade något bestämt. Denna dag skulle vi passera ett vad som var karterat. Det brukar betyda lite djupare strömfåra vilket gjorde att vadarskorna fick träda i tjänst. Vägen upp mot Porten var ”rekommenderad” och rösad men ganska svårfunnen. En rationell ”torrfoder-middag” vid en paus innan vi satte in sista stöten.

Vi nådde ungefär så långt upp vi tänkt vid 20-tiden. Vi hann också hitta en någorlunda yta för tältet och se Porten på ryggen en liten stund innan rådimman slog till och lite senare ett strilregn. Dålig tillgång på vatten(!) gjorde att vi sparade vårt termosvatten till dagen därpå. Väl nere i den torra varma sovsäcken må det regna så mycket det vill mot tältet…zzZZ

 

Dag 12:

 

7 september – Genom Lapporten till Abisko Östra

Bryta blött tält och packa in fuktiga saker i säcken är lagom trevligt, men vi var överens om att trots det längtade vi inte hem, men gärna till en torrare tillvaro framåt kvällen. Om det skulle bli så visste vi inte. Just när vi startade var molntaket rätt högt, men framme vi första sjön i passet var Lützendimman ett faktum och vi hade lika gärna kunnat vara vid en havsstrand. – Men snart var det ljusare och ju längre dagen led desto finare väder blev det. Inte minst över Abisko Östra som nästan utan avbrott hade en sol-spotlight riktad mot sig även om det var grått över resten av landskapet. Nu mötte vi flera dagstursvandrare som antingen tältade i närheten eller bodde nere i Abisko. Ett par som vi mötte berättade att de bodde på Dog Camp i Abisko Östra. Ett personligt ställe berättade de och vi kände hur skönt det skulle vara att somna basturen och bara ha några hundra meter till tåget dagen därpå.

– Vi vände oss en sista gång mot Porten och sedan började en tämligen behaglig nedstigning mot samhället där nere vid Torneträsk, en av världens vackraste sjöar. Vi kunde för en gång skull breda ut oss med våra grejor på fjällheden utan att tänka på vind och annalkande regn. Vi njöt av utsikten och en Fiskesuppe från Norge. – Ändå hade vi Dagens Upplevelse kvar. Den fick vi när vi på kvällen anlände till Dog Camp precis lagom tills bastun blev varm. Man kan basta si och man kan basta med så hänförande utsikt genom fönstret, men här var det annorlunda. Far i huset som drev detta vandrarhem var också bastuvärd. Såg till att hans gäster fick plats på laven och att de fick lagom varmt vatten i tvättfatet medan han berättade om hur bastandet skulle gå till och varför han förde detta ”befäl" i bastun. Många utländska gäster däribland över 300 asiater som kom hit varje år var inte lika vana med bastu som vi. Koreanerna är dock minst lika mycket bastubadare, medan kineserna först är lite tveksamma men går sedan nästan inte att få ut; så de får basta sist när det är fler omgångar. Den vedeldade bastun var för liten egentligen, men detta gjorde den också mysig och speciell med endast levande ljus. Det var en mixad nakenbastu, vilket tydligen gick bra trots alla kulturer som svettats därinne tillsammans. Denna kväll var det dock mest svenskar. Efteråt satt vi i relaxrummet ett tag och drack vår medburna Lapin Kulta och till den en ölkorv. ” Du sägt mig – hvornaar smager en Lapin Kulta bedst?”. Svaret är givet: Efter en bastu på Dog Camp!!  I köket satt vi sedan och pratade med dem som tipsat oss om stället. Det blev då tillfälle att avrunda hela detta vandringsäventyr med ett par centiliter irländskt livsvatten. Inte ska man ha burit något förgäves!

 

DAG 13:

8 september – Hem med tåget

Morgonen blev soligt avstressad och vi kunde trots lite shopping både på Lapportens Stormarknad och Minimarknad ändå sitta och vänta på tåget som kom vid middagstid. Vi mindes hur vi 1981 och 1983 gått i dessa fjäll med våra barn. 1981 ser vi som starten på våra ”riktiga” fjällvandringar och det året gick vi mellan Abisko och Vassijaure; på 5 dagar. Ett föredömligt tempo. Cindy och Barbie var också med. – Att åka tåg från Abisko ger känslan för hur långt upp man är. Efter många timmar kommer man så ner till Polcirkeln och har ännu en bit kvar till Boden där nattåget väntar. De små stationerna räcker knappt till för sin egen namnskylt. Det är något visst med Norrbotten!