Leavasleden 8 juli – 21 juli 2010

Dag 1 – 8 juli. Ca 4 km. Som så ofta startade vi med nattåget från Gävle mot Norrbotten. Vid 9-tiden dagen därpå den 8 juli steg vi av i Kiruna. Synnerligen bekvämt och vilsamt. Bussen mot Nikkaluokta avgick lite senare och vi bad att chauffören skulle släppa av oss i Årosjåkk, cirka 1,5 km öster om Nikkaluokta. Där börjar Leavasleden, en gammal rösad samestig upp mot Alesjaure. En inte alltför frekventerad led och vi såg med nyfikenhet fram emot att vandra den.

Enligt tips vi sett på Nätet skulle man inte börja där vägvisare mot leden står utan vid ett el/teleskåp en bit därifrån. Vi satte oss och laddade med kyckling och potatissallad innan vi spände på ryggsäckarna. De var som vanligt rätt tunga, men vi blev genast förtjusta i stigen som på ett lugnt sätt lyfte oss upp mot trädgränsen. Stadig och fin och inte söndertrampad. Det intrycket höll i sig under hela vandringen.

Det hyfsade väder vi startade i hotades snart av riktiga regnmoln och vi valde klokt nog att slå upp tältet redan klockan tre. Vi hann inte mer än in så började regnet, som sedan höll på resten av dagen. Det var skönt att ta det lite lugnt så här första dagen och vi hade lektyr med så eftermiddagen blev inte lång. Vi mådde gott och smuttade lite på sötvinet till en bit choklad.

 

Dag 2 - 9 juli Ca 11 km. Denna dag började skönt och vi kunde äta frukost och tvätta av oss ordenligt i solskenet. Det höll i sig frånsett ett par småregniga timmar på eftermiddagen, då vi turligt nog passerade en öppen kåta där vi åt vår middag, (rökt lax, pesto och potatis). I väster kunde vi hela tiden se Kebnekaises toppar och hela massivet tydligt. Vi gick över ett fint hedlandskap och i fjärran anade vi vyer som vi senare skulle komma till. Vid 5-tiden stötte vi på ett lite vad, som krävde vadarskor. Då terrängen var ganska sumpig och tältplatserna sällsynta beslutade vi att slå läger innan vi vadade. Tur var det för åter igen började det regna så fort vi fått upp tältet och kommit in. Läste en stund och sedan ”släckte” vi vid 21-tiden.

Vid halvtretiden på natten låg dimman vackert i alla sänkor och midnattssolskänslan infann sig. Bredvid tältet låg våra trotjänare stavarna av Tännäsbjörk som var nya inför Helags 1982. Bambu är ett annat favoritmaterial för stavar. Huvudsaken är att de är tillräckligt långa och hållbara i alla lägen.

Dag 3 – 10 juli. Skulle vi ta oss över Leavasjokken? – Ca 5 km. Det lilla ”fjuttvadet” visade sig vara besvärligare än väntat. Inte för djupet eller bredden, men botten var gyttjig mellan stenarna så det tog en stund. Vi knallade vidare under regnhot och lagom tills vi nådde nästa öppna kåta så kom regnet.

Kåtan var rätt rejäl - taket var tätt och det fanns trägolv. Där blev vi kvar ett tag. Efter 11-kaffe med vetelängd tog vi en rekognoseringstur till det stora vadet över Leavasjokk. Skulle vi kunna ta oss över? Vi hade läst om folk som fått ta stora omvägar. Till vår tillfredställelse såg vi att vi inte behövde gruva för det, det såg inte oöverkomligt ut. Vi gick tillbaka till kåtan och åt middag (Arméns TexMex och marängsviss som dessert) och väntade ut vädret. När vi ätit färdigt sken solen åter och vi beslöt att göra vadet innan kvällen och slå upp tältet på andra stranden. Vadet gick bra i vadarskor, aldrig djupare än upp till knäna. Det gick på cirka en kvart. När vi kommit över vadet slog vi upp tältet direkt (18.30) och när vi just var klara kom regnet. Igen! Vi kände att vi hade ett visst flyt denna vandring.

 Dag 4 – Söndagen den 11 juli. Ca 10 km. Gick upp kl. 7. En härlig morgon väntade vid jokken. Vi tvättade kläder och oss själva. Frukost i solen. 10.30 kom vi iväg. Vi gick på skrå under fjället, men stigen var bekväm och vi började nu skönja dalar vi aldrig sett och som bara kan ses från denna led. Veslevuomus-dalen (SV om sjön Rautasjaure) var i klass med Rapadalen. Vi hann både äta lunch och middag med dess dalgång under oss. Snart såg vi nästa vy öppna sig när vi nådde ledens högsta punkt (1024 m.ö.h). Strax efter passet var det dags att slå läger. Vi gjorde det vid en liten tjärn, bland flera tjärnar. Det gällde att få mesta möjliga lä, nu blåste det ordentligt från öst. Vi stenade alla tältfästen noga och var klara vid 20-tiden.

En toppendag var till ända!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dag 5 – 12 juli. Ca 13 km. Vi vaknade i dimma (moln). Frukost i yttertältet. Choklad och mackor denna morgon. Är det varmare så brukar vi äta müssli med mjölk till mackorna. Vi kom iväg strax efter 11. ”Dimman” lättade då vi klev ner från passet och vi fick sedan bra väder så när som på någon timma duggregn. Ju längre dagen led ju skönare och klarare väder. Nu var det höga häftiga toppar runt oss och vi gick åter på ”alpängar” fulla av blommor. Det blev en fantastisk kväll att vandra i! Vårt mål denna dag var Vierrojohka som avvattnar Mårmapasset. Vi slog upp vårt tält lite uppströms renvaktarstugan. Carbonara ”spetsad” med vår egentorkade bacon till middag. Därefter tvättade jag mig från topp till tå till omgivningens belåtenhet inkl. myggens. Klockan 22 gick vi till sängs. När gnagarna gick upp vet vi inte, men på morgonen hade de gnagt hål både på tältet och en av ryggsäckarna såväl som en regnjacka. VARNING! Inte för vi någonsin under 30 tältår i fjällen råkat ut för detta men bland videsnår och gräs där nere vid den skyddade bäcken fanns det gnagare, troligen lämlar som lite planlöst tuggat i sig allt från snölås till myggnät. Det är inte värre än att det går att laga – men man blir ju något förb…!

Dag 6 – 13 juli – ca 12 km. Vaknade 8.30. Packade dagsäcken för en promenad upp till Mårmastugan. När vi tittade upp såg vi en människa. Den första vi sett sedan starten! Det visade sig vara en dansk som gått över Mårmastugan från Nikkalukta och Leavasvaggi. Vi fick en skön promenad upp till Mårmastugan. 4½ timma med rast. Lätta vad. Vi åt middag i stugan som egentligen är ett vindskydd. För närvarande är fönstret trasigt och igenspikat, varför det blir beckmörkt om man stänger dörren. En påminnelse om att en ficklampa kan vara bra att ha även i midsommartid här uppe. När vi satt där började det regna och det fortsatte sedan resten av dagen och blev kraftigare ju längre dagen led. Men att gå i regn om man är rustad är ju inte så farligt bara lite trist. 3 timmar tog det ner. En chokladkopp med lite rom blev en god sängfösare.

 

Dag 7 - 14 juli. Ca 6 km. Vi vaknade till det sista strilregnet. Låg och drog oss. Åt frukost. Kina läste högt ur sin tidning för mej. Sedan planerade vi nästa tur i dessa fjälltrakter. Det blir nog nästa år om det finns möjlighet. Om en månad ska vi upp hit till de nordligare fjällen tillsammans med ett gäng vänner; men den turen är planerad sedan länge. Det känns som om vi frossar i fjäll just nu; det är härligt!!

Lite sol och vind kom och torkade upp tältet, så vid 14-tiden drog vi vidare västeröver längs Alesätno-dalen. Vi tvingades att byta till vadarskor vid ett tillfälle och sedan var det dags att leta tältplats igen. Armens hönsgryta med potatis, mycket god! Under dagens vandring hade vi mest levt på en stor Passion från Marabou. Vi hade startat vandringen i nära +20 grader första dagen men denna natt var det nog inte mer än +5 grader (kallast denna vandring).

Dag 8. 15 juli – 12 km. Vi vaknade till en ”drömmorgon”. Sol, gröna hedar och höga fjäll i 1700-1800 meterklassen. Det kändes att detta skulle bli en riktigt skön dag. För varje ny led man går får man se de gamla topparna i nya vinklar. Vi bredde ut allt i morgonsolen och för första gången var allt helt torrt sedan starten. Vi njöt och kom inte iväg förrän vid 11. Vinden var skönt sval och det kändes på alla sätt bra. Stigen letade sig fram på ett förnämligt sätt på torr och fast mark trots mycket vide och sump på sina ställen. Vi tog en liten kaffepaus och satt och tittade upp på Kåtotjåkkas 1991 meter höga topp som denna dag såg rent inbjudande ut och vi såg en väg att bestiga det på som verkade t.o.m. överkomlig för oss. Om vi inte haft andra planer…

Frågan är om vi någonsin har trivts så 100%-igt i fjällen. Alla bitar var på plats. Att vi hittade en utmärkt plats, invid en bäck, att äta middag på just när vi ville var bara så typiskt för denna dag. Att då verkligen laga maten kändes rätt. Lök, svamp, hemtorkade kryddor, salamikorv, pesto och pasta + färska grönsaker.

Vid 19-tiden var vi klara att gå vidare. Nu närmade vi oss nästa stora vad, det över Alesjaures norra sund. Vi hade passerat en del vad men nu närmade vi oss Vadet.

Vadet över Alesjaure t.h. och nedan. Ska man vara noga är vadet i sundet mellan Rádujavri och Mieknakjävri.

Vi var som sagt vid gott mod och kände oss inte trötta trots en hel dag på fjället. Solen sken fortfarande, så efter en snabb besiktning av nedgången i vattnet och bytte vi om och klev i. Detta gjorde vi 20.08. Bredden på vadet är troligen ca 100-150 meter. Djupet varierade mellan knät och baken. Vattnet är strömt om än inte det allra kraftigaste. Det luriga är botten, en del småsten men ideligen avbruten av stenfält av olika storlek, de största meterstora flata stenar som vid riktigt lågt vattenstånd säkert är torra men som nu fick ”bestigas”. Det finns också djupa hålor mellan en del stenar som man måste lokalisera med hjälp av staven, som får agera ”ispik”. Sammanfattningsvis bör man ha vadat under liknade förhållanden innan man går över här. Utan erfarenheten från Nasavandringen i fjol hade jag inte gått över. Självförtroendet är viktigt, att man vet att detta har jag gjort förr. Koncentration är bara förnamnet och varje steg med foten eller förflyttning med staven måste vara ”säkrat” så långt det går. Inte ha bråttom. Kylan i vattnet är inget som betyder något, lustigt nog. Konditionen räckte också väl trots att vi inte steg upp på andra sidan förrän 21.09. En timma och en minut tog det och det som var största utmaningen här var den långa tid som vadningen tog. Så fort vi kom upp släppte koncentrationen och vi började frysa i kvällsblåsten. Vid 23-tiden var det dags att lägga sig endast några meter från vadet, efter en helt fantastisk dag!

Dag 9 – 16 juli. Ca 12 km. Vi vaknade till en gråkall morgon med hård ostlig vind. Regn eller inte? Jodå, nog kom det regn, men vi hann korsa Kungsleden först. Under den timma vi hade kontakt med Kungsleden såg vi 30 personer och pratade med 9 av dessa. En viss skillnad mot att gå Leavasleden! Vi siktade på att nå Unna Allakas- Abiskojaure-leden vid Råvvetievva sameviste. På väg dit träffade vi en far och son som kom från Riksgränsen och som nu siktade på Mårmapasset för att sluta i Nikkaluokta. Alla går inte Kungsleden. Men Kungsleden har många fördelar inte minst för att introducera människor i fjällvärlden, Den är säker, bekväm och lättvandrad. Den som inte vill bära så mycket har chansen att proviantera på vägen och den som vill känna sig ren kan åtminstone få den känslan då varannan stuga, har bastu. Vi hade planerat att äta en mysmiddag vid Kamajokkas kanjon men därav blev inget, men Hoiganjokkas fors var inte så dålig heller att äta vid lite senare. –Men var hitta tältplats innan nationalparksgränsen? Vi visste inte hur det såg ut ner mot Abiskojaure, så när en torrbacke dök upp så slog vi upp tältet, vid det laget tämligen less på att klafsa runt i den svarta sörja som leden var i långa delar

Dag 10 – 17 juli – Ca 5 km. Vi gick upp ½7. Då var det redan varmt i tältet. Solen sken från en klarblå himmel och det var vindstilla. Vi hade ingen lust att vandra men måste ju korsa nationalparken idag, <suck>. Kom iväg 8.45 och nådde parkgränsen 9.30. Just vid gränsen finns en fin tältplats såg vi. Vi gick till Abiskojaurestugorna för att köpa lite hårt bröd. Stugorna kan se lite tråkiga ut på avstånd men när vi kom denna sommardag var hela miljön kring stugorna verkligen inbjudande. Christina, en av stugvärdarna, tyckte att vi måste pröva deras fina ”beach” som bara låg på några hundra meters avstånd. Vi nappade, och kan man tänka sig en finare ”playa” i fjällvärlden! En lång sandstrand och bra botten. Vi tvättade av oss och tog sedan ett dopp. Ett av de svalare man tagit, men härligt!

Där på stranden beslöt vi oss för att stanna och strunta i att jaga vidare. ”Kan vi ha det skönare idag?”. Nej. Vi gick tillbaka och slog upp vårt tält på den trivsamma gröna gårdsplanen vid stugorna. Där blev det innan kvällen 16 tält. En äkta fjällcamping. Vid bordet ute på planen satt vi sedan och pratade hela eftermiddagen med stugvärdarna och med andra fjällvandrare, bl.a. ett ungt par från Lund. Vi chockade dem med att fortfarande ha färska grönsaker med oss, men de hade en lite kaffebryggare i säcken! Så det blev ”riktigt” kaffe där i solen. Vi bjöd igen med en liten ”paraplydrink”, fast utan paraply. Visst kan man både slappa och ha det lyxigt i fjällen!

En rejäl regnskur fick vi även denna kväll, men nu hade vi ett ”kokhus” att vara i som var byggt för alla tältare och där satt vi sedan och snackade vidare. Vandringen hade skiftat från en vandring i ensamhet till att vara mycket social. Omväxling förnöjer.

Dag 11- 18 juli Ca 13 km. Idag hade inte SMHI lovat något fint väder och det löftet höll de. Vi hann plocka ihop tältet under ett par timmars uppehåll så att vi kunde dra vidare vid halvtre-tiden. Målet var Tältlägret men under vandringens gång och regnets strilande så började vi sikta mot Abisko direkt och få ett par dagar där nere istället. En sådan här dag var den rationella torrmaten verkligen en välsignelse. Några deciliter varmt vatten ur termosen ner i den öppnade påsen, röra om lite och vänta 5 minuter. Sedan kunde vi stående vid brofästet äta en utomordentligt god torskgryta med potatis. Vid den numera rätt iordningsställda tältplatsen inne i nationalparken fick vi mobilkontakt för första gången och kunde ringa ner till Abisko Östra och höra efter husrum. Vi hade tur och fick först en natt privat och sedan två på Dog Camp. Vid 21-tiden var vi äntligen framme och kunde efter en härlig varmdusch sätta oss och fika och få en trevlig stund med ett stockholmspar som var på väg till Lofoten.

Dag 12 -19 juli Ca 6 km. Vi började dagen med att byta husrum och vandra över till Dog Camp ett vandrarhem alldeles i närheten av järnvägsstationen. Där kände vi oss hemma sedan i fjol då vi hade upptäckt det. Sedan var vi beredda att återupptäcka Abisko. Det är ju sällan man ger sig tid att titta ordentligt på Abisko när det är andra mål i sikte. Nu tog vi chansen och gick bort till Abisko Naturum vid Turiststationen och ägnade hela eftermiddagen att se på samlingarna och titta på de flesta av deras filmer, om renskötselns årscykel mm. Sedan var det dags att gå hem och äta och basta. Om man bortser från slädhundarna så är bastun något av Dog Camps profil. Äkta bastu på alla sätt. Och samvaron blir varm i dubbel bemärkelse och gränsöverskridande. För många som kommer dit är det första gången man sitter i en bastu, då de flesta gästerna är från utlandet. I vårt 6-bäddsrum bodde folk från fyra världsdelar, förutom oss, ett kinesiskt par, en australiensare och en brasilianska. Danskar, portugiser, tyskar och polacker var andra gäster på stället.

Dag 13 - 20 juli Ca 8 km. Ny dag och nya utflykter. Denna gång vandrade vi alla slingorna som gick intill Abiskojokkens kanjon. Vilken häftig sevärdhet! Måste vara ett av Sveriges mest spektakulära vattendrag. Vi gick också ner till Torneträsk och gamla ångbåtsbryggan. Såg också resterna av kraftverksdammen i jokken. Malmbanans historia vilar tungt över trakten och en gång i kvarten rullar ett malmtåg mäktigt förbi. I Torneträsk såg vi en storlom med ungar. På vägen därifrån hittade vi ett avspärrat område där Abisko forskningsstation bedrev ett försök att mäta utbytet av koldioxid mellan atmosfären och björkskogen. Forskningen har 100-åriga rötter här uppe och anläggningen är rätt imponerande. STF har också gamla rötter här och alldeles vid Abiskojokk hittade vi STF:s första stuga inköpt i september 1902. Den verkade fortfarande vara i bruk som förläggning. Krigsmuseet som också låg där var stängt på vardagar. Nog finns det att titta på om man har ett par dagar i Abisko. Även utan vandringsskor. Tänk på det ni som kommer förbi i bil!

Dag 14 – 21 juli Hemresa. Innan vi steg på tåget 12.15 fick vi möjlighet att träffa alla 59 hundarna (Sibirian Husky) när de matades. Finns det något goare! Hundar för hundrädda. Det finns många slädtursgäster som aldrig träffat en hund på riktigt och är därför ofta rädda för dem. De får dock vara med och sela på och göra i ordning och efter det så har de en annan syn på hundarna. Vi åkte med saknad från stället, men hoppas snart att komma tillbaka.

Resan hem gick bra. En gammal bekant stod på perrongen i Boden och skulle med samma tåg så det blev trevlig samvaro innan vi efter några timmars sömn steg av tåget kl 04.50i och tog bussen hem till Norrsundet. Bara ett par veckor innan det är dags att stiga på nattåget norrut igen J