|

Kungsleden 2007 – sista delen
Denna sommar var vi beslutna att vandra den sista delen av Kungsleden - för vår del. Den låglänta delen mellan Ammarnäs och Jäkkvik. Vi började i augusti 1992 med Abisko-Kebnekaise och har sedan genom åren betat av del för del, vissa som sommarvandringar andra som stugturer på vintern. När vi nu gått den felande länken mellan Abisko och Hemavan är det troligt att vi tillhör en relativt liten skara svenskar som gått hela Kungsleden. I varje fall om vi räknar bort de som gör det på en enda gång. Det är en grupp för sig. Vi såg f.ö. en del anteckningar i gästböckerna längs leden om folk som t.ex. gått på skidor från Treriksröset och nu nästan tyckte sig vara vid målet Hemavan när de var strax söder om Adolfström!
Vi hade betydligt lugnare ambitioner och planerade att avverka vår lilla bit på ca 7 dagar. Det blev en skön vandring över mycket lättgångna fjällhedar. Denna del av Kungsleden är Fjällhedens.

DAG 1: Tisdagen den 26 juni startade vi med 20 kg på ryggen vid middagstid från slalombackens fot för att komma upp till Näsbergets topp 300 meter högre upp. Det var lite speciellt att komma upp till liftens topp, ty där hade vi 1969 med M:s bilatlas orienterat oss bland topparna (de som var karterade i bilatlasen) och beslutat oss för att försöka gå i fjällen så mycket som möjligt. Det har vi gjort, men planerar inte längre vandringarna med hjälp av bilatlasen.
Vi tillhör dock inte ens efter så många år de som lyckats trimma sin packning till ett par sidenkalsonger, ett extra par strumpor och snustorr mat.
Men det finns en trevlig baksida av detta. När den kokta potatisen med köttbullar och gräddsås med lingon ligger på tallriken, då får man återbäringen. Och maten är ju minst halva vandringen. I vindskyddet vid Näsbergstjärn intog vid ovan nämnda middag. Därefter var vi helt i fas med vår stig och säck och kunde njuta fullt ut av fjället som öppnade sig med gröna hedar. Man kan fascineras av alla de typer av växter och träd man ser på vägen. Vid en liten sjö hittade vi sedan en torrhed som var perfekt som tältplats. Fin kväll vid tältet efter en regnig morgon

DAG 2: Onsdagen 27 juni. Denna dag passerade vi vandringens högsta punkt, drygt 900 m.ö.h. Stora hedar tills det var dags att vika av ner mot Vindelälven och Rävfallet. Fallet var mäktigt att höra och se. En av 65 forsar som finns i Vindelälven. Vi åt vid Rävfallstugan och letade sedan upp en tältplats på den fina ängen invid ”Forsvalls stuga”. Terrängen i Vindelälvsdalen påminner om Tarradalens frodiga grönska och steniga mark och precis som där finns det inte många kvadratmeter att hitta för tältning. Myggen befordrade ett tidigt sänggående. Synd på en så fin kväll. Tidigare på dagen hade vi testat renarnas sätt att slippa det mesta av myggen. De ställer sig på ett snöfält. Då vi gick rätt tidigt på säsongen fanns det gott om snöfält av olika storlekar.

DAG 3: Torsdagen 28 juni började vi med en ”mördarbacke”. Men eftersom vi laddat så mycket för den mentalt så blev den ingen större ansträngning. Därefter öppnade sig nya fjällhedar och vi vandrade lätt vidare tills vi kom till en bäck där bron spolats bort. Långt uppströms såg vi ett nytt brobygge på gång men vi hade turen att hitta en bra snöbro, som ännu gick att gå över, lite längre ner. Senare den dagen skulle vi gå över ett mycket snällt vad, men då hade all snö som fortfarande låg kvar bildat så höga kanter att man inte togs sig ner eller upp ur den grunda bäcken. Men även denna gång hittade vi en snöbro som undersöktes och befanns säker. Just vid den övergången mötte vi de enda långvandrarna på hela tiden. Ett par från Kalmar som gick Adolfström-Ammarnässträckan.
Vi tältade på kalfjället och hade en mysig kväll vid tältet då vi stekte raggmunk och åt resterande köttbullar med lingon. Sedan dukade vi upp en liten kvällstallrik med mosarellaost, tomat, vit paprika, finncrisp, physialis, torkade jordgubbar och rabarber (man får ju inte bära för tungt) med en Pepsiflaska med Jacobs Creek röda shirazvin. Ute slet vinden i tältet och vi njöt av att vara ute på fjället så helt fältmässigt.

DAG 4: Fredagen 29 juni såg vi redan på morgonen dagens mål, vilket inte kändes så spännande. Vårt mål idag var Sinultjiestugan. Vi funderade på att ligga där om stugan var trevlig. Det var den inte – längre. Den var nerbrunnen! Det hade hänt på nyårsafton för två år sedan.
Nu fanns där bara en vedbod och ett dass kvar. Lite snopet. Vi var glada att vi inte var på stugtur på vintern. Vedboden bestod av två rum varav ett var rensat för att till nöds kunna vara säkerhetsutrymme. Det lockade dock till att bo inomhus p.g.a. den förb.... myggen. Några mysljus lyste upp kolmörkret där inne. Vem tar med ficklampa till Norrbotten i midsommartider? En kall middag på skinka med coleslow åts snabbt medan myggen fastnade i dillmajonäsen.
DAG 5: Lördagen 30 juni visade också att man aldrig vet vad man kommer att uppleva innan man kryper till kojs. När vi gick från den brända tomten visade en vägvisare att vi hade alla bekvämligheter på bara en dagsetapps avstånd. Bäverholm som såg litet och oansenligt ut på fjällkartan i väglöst land, visade sig vara ett Värdhus(!) med restaurang, moderna login och full turistservice. Vägen dit var mycket trevlig med fin rastkoja vid middagsdags och fin ”strandpromenad” längs en oändligt lång fors i Laisälven. Yraftdeltats naturreservat är ett av många naturreservat i trakten och Bäverholm ligger mitt i det. Vi kom fram vid 19-tiden och hyrde en av lägenheterna för 400:- natten. Det kunde det vara värt att få duscha, steka mat och baka lite bröd utan att tänka på att spriten måste räcka hela veckan. Raggmunksstekning i blåst är inte att rekommendera om man snålat med Tenolen i packningen.
Arnold Sundkvist som drev värdshuset såg ut som en gammal fiskargubbe och var väl det när han inte underhöll turisterna. Men en gång i tiden hade Bäverholm haft 30 kor och 64 hektar slåtterängar med 70 lador ute i deltat. Adolfströmsborna tvärs över sjön hade varit säkra kunder för mjölken. ”Sen kom vägen till Adolfström på 60-talet och då kunde affären få mjölk med bussen, så då var det slut med korna” berättade Arnold. ” Men då kom turisterna”.

DAG 6: Söndagen 1 juli. Vi hade nu fått blodad tand när vi märkte att pengar åter hade ett värde. Vi köpte en båttur genom deltat ut på sjön och över till Adolfström för 160 kronor. För den summan såg vi ”Sunkans” lador och det mycket speciella deltalandskapet och var i Adolfström på en kvart. Alternativt hade vi helt gratis kunnat gå 8 km på sumpig och myggig myr. Nu kunde vi istället gå runt i Adolfström, som visade sig vara en rätt livlig ort med många turistanläggningar av olika slag. I byn fanns också ett fint museeområde där resterna från smältverket från 1700-talet fanns. Ett monumet över en av de större industriella felsatsningarna i Sverige. Varken på 1600- , 1700- eller 1800-talet lönade sig någonsin silvermalmsbrytningen i Nasafjäll och den förädling som skedde i smältverken i Silbojokk och Adolfström. Museet var ett mindre hus med modeller och information om detta och nyckeln hängde på en spik intill dörren.
Efter en kopp 11-kaffe på hyttbacken var vi så beredda att lämna civilisationen igen för någon dag.
Nu gick vi in i en av de äldsta nationalparkerna, Pieljekaise Nationalpark, som bildades 1909. Ändamålet var att bevara en orörd fjällbjörkskog.
Det hade varit en väldigt trevlig promenad en annan tid på året. En tid då myggen och dess allierade inte har luftherraväldet. Nu hade dom det och det blev vår raskaste dagsvandring denna gång. Med Pieljekaisestugan som mål gick vi 13 km denna eftermiddag praktiskt taget utan rast. Hade vi inte haft myggmedel i form av Marmote regnställ hade vi inte stått ut tror jag. Äntligen har vindtygsjackan och regnstället ingått en förening i ett och samma plagg! Marmotekläderna är luftiga som en vindtygsjacka och vattentäta som ett galonställ.
Stugan var fin och helt myggfri. En skön brasa brann i kaminen, vid vilken vi satt och skrev vykort och fick SMS från vandrande vänner i Dolomiterna att det var iskallt i förläggningen där nere.

DAG 7: Måndagen 2 juli. Lite av en halvdag då vi åter går upp på kalfjället innan det bär ner i skogen och nu ända till Jäkkvik som ligger där lika fint vid Hornavan som när vi senast kom dit. Den gången hade vi avverkat Kvikkjokk-Jäkkvik och fick åka med Otto Westerlund över sjön, tälta på hans gård och låna hans cyklar. Nog var denna veckas vandring fin, men delen Kvikkjokk-Jäkkvik står i en klass för sig. Den K-märkta delen av Kungsleden skulle man kunna säga.
Bilen hämtade vi dagen efter sedan vi tagit buss till Arvidjaur, sovit över där för att sedan ta Inlandsbanan till Sorsele och ny buss till Ammarnäs.
En liten turistresa bara det.

Till denna sida hör en blogg http://samtal.nenca.se för diskussioner av skilda slag
Ansv: curt.carlsson@telia.com
|