Sulitelma Runt 2008 (3 -17 juli)

 

 

Dag 1: (3 juli)  Mot issjön. Vi startade på morgonen från Vuoggatjålme och tog vägen över Graddis, sedan E6:an upp till Fauske där vi svängde in mot Sulitelma, det gamla gruvsamhället invid gränsen mot Sverige. Sulitelma, vars gruva är nedlagd, har en affär där man kan proviantera och ett par ställen där man nog kan få fika eller mat, men vi satsade på vår medhavda kycklingmiddag som vi åt sedan vi kört upp åtskilliga höjdmeter med bilen på den slingrande anläggningsvägen. Vädret var minst sagt strålande med sol och ca 25 grader i luften. Veckan innan hade det snöat så vi hade våra farhågor om ”föret”, men ”vintern” hade varit kort. Vi parkerade bilen invid Ny Sulitelma, en stor fjällstuga som norska turistföreningen har. Vi packade våra säckar och startade vid 16-tiden med en försvarlig vikt på ryggarna (sammanlagt ca 50 kg?). Inget att eftersträva men vi skulle vara helt självförsörjande nästan två veckor och då blir det en del. Det var svettigt i solgasset och någon lindring blev det inte förrän vi nådde den vackra ”issjön” Lomivattn. Vi hade tänkt gå söder om sjön men såg att det fanns en led längs norra kanten också och valde den. Vi stannade för natten strax intill världens minsta(?) turiststuga ”Lomihytta”. Vi blev helt betagna av den vackra sjön som låg där med snöiga isflak drivande runt i det iskalla vattnet. Vi slog upp tältet på stranden och åt sedan en ”lyxmåltid” i den varma kvällssolen. Tunnbröd och färsk rökt lax med lite vitt vin till. Vin kan tyckas var lyx när säcken redan är fylld, men de hekton (4hg) som lades till räckte till två lyxkvällar.

Dag 2: (4 juli) Utmed Lomivattn. Vaknade till samma fina väder! Att känna doften av tvål och svalkan från kallt sjövatten i ansiktet ger något av den mest somriga känsla som finns. Denna morgon krävdes dock stövlar på fötterna för att helt kunna njuta i morgonsolen. Första prövningen denna dag var en bro av H-balkar som lagts ut över en strid jokk. Under vintern hade den böjts av is- och vattentryck så att den nu inte direkt inbjöd till en hurtig promenad över. I Norge är det inte lika mycket ”dalt” med vandrarna. Bron höll, så mycket var säkert. Vi vandrade sedan utefter sjön, ibland på strandsanden, ibland uppe på gräsheden. Mycket lättvandrat och med en hänförande utsikt över den iskalla sjön. Till vänster hade vi den mycket branta bergsstigningen upp mot glaciärerna och dess toppar i Sulitelmamassivet. Pasta med pesto och rökt lax var middagen på en klippudde där vi solade som på ”Mallis”. Vid 6-tiden på kvällen kom vi fram till en jökelbäck av det vildare slaget. Vi spanade efter lämplig övergång men tvekade länge. Nedåt mot sjön blev fåran bara djupare och längre upp i sluttningen var det ännu stridare ström. Där ledens rösning antydde att det var lämpligast att gå över visade det sig också vara bäst om än inte så lockande. Vi slog upp vårt tält för att åtminstone dra nytta av nattens avmattning av vattenföringen.

Dag 3: (5 juli)  Det stora vadet. Vi vaknade ½8 och bröt tältet. Vi valde att dra på oss regnkläder och försökte täta mellan stövlarna och regnbyxor genom att dra kardborrband hårt runt vristerna. Säckarna fick hänga lösa på ryggen men fastbundna med ett rep som den som stod på fast mark höll i. Övergången gick bra och vi gick över en jokk till medan vi var rustade för det. Visst blev strumporna lite blöta men vad gör det en solig dag? Över nästa stora jokk på kartan var en rejäl hängbro byggd och därefter kunde vi vandra bekymmerlöst resten av dagen.

Nu gick vi snett upp längs bergssluttningen och började se topparna och glaciärerna på närmare håll. Landskapet vi gick i såg på kartan nästa platt ut men var i verkligheten fullt av bergiga små kullar mellan snöfält. Middagsrasten vid svenska gränsen valde vi så att vi kunde se hela panoramat av toppar och jöklar norrut. Vi såg ingen anledning att söka nå fram till någon glaciärkant. Det hela gjorde sig bäst på lite avstånd då alla toppar kunde ses samtidigt. Efter middagen kom vi in i ett mer ”svenskt” fjällandskap; grönt, mjukkulligt och öppet. Vi gick längs Laijnojokka och slog sedan läger med utsikt både mot Pieskejaurestugorna och mot Sulitelmaglaciärerna. Carbonara med armeniskt saltkött till middag.

Dag 4: (6 juli) Fösta mötet med människor. Under natten regnade det några timmar, men när vi vaknade sken solen som vanligt. Det var inte 25 grader varmt längre utan en mer lämplig vandringstemperatur på ca +15 C. När vi kom ner till Pieskejaurestugorna efter en grön och slät vandring mötte vi de första vandrarna på tre dagar. Mor och son, som hade kommit från Vassjavarre i Norge och vid jokken satt en grupp och lagade mat. Vi fick en pratstund med stugvärden Lars Norén och blev lite uppdaterade vilka som var värdar och var. Vi vandrade vidare för att åtminstone ha passerat vadet 4 km öster om stugan. Även här valde vi att invänta lägre vatten genom att slå upp tältet p.g.a. djupet, men det visade sig att det fanns ett lättare vad uppströms som vi hittade på vår rekognoseringsrunda på kvällen. Trots att man går hela dagen med en tung säck på ryggen känns det skönt att ta en kvällsrunda; bara för känslan att inte bära något!

Dag5: (7 juli) Stenmarschen. Vi gjorde ännu en odramatisk vandringsdag på gröna slätthedar bort från Pieskejaure och uppför svaga sluttningar fyllda av sten. Var stigen slät och föga intagande så var utsikten bort mot Sulitelmamassivet hela tiden något man gärna vilade ögonen på när vi tog små raster. Vid vår vanliga middagstid kring kl 16 passerade vi en liten sjö på ca 1000 meters höjd som blev vår rastplats för en middag bestående av rotmossoppa med lök och salt kött från Armenien. Bra att sedan ha lite mat i magen för därefter vidtog en mer storstenig del av leden mot Vaimokk. På skrå gick vi över snöfält och blockterräng längs Vistekjavrek. Belöningen kom efter sjön då vi hittade en tältplats mellan ett par tjärnar just öster om Vistekjavrek med fin utsikt mot Staika. Det var värt att fira så vi kokade en rejäl kastrull choklad som vi sedan spetsade med rom och till det åt vi hembakt tunnbröd och hemrökt kött som ett par vänner stoppat ner i vår packning i sista stund. Inte planerat men ack så gott!

Dag 6: (8 juli) Dagstur till Vaimokk. Vi vaknade åter till en stilla och solig morgon uppe på fjället. Ni vet ju hur ofta det händer! Kina tvättade till och med håret i tjärnen. Vi packade vår dagpackning för en tur till Vaimokkstugan fram och tillbaka. Lätt packade och med bambustaven sjungande sin entoniga melodi från inkas höjder passerade vi dalen för att sedan gå över den kända ”knulen” väster om Vaimokkstugan. Vi kom fram till Vaimokk vid 2-tiden och träffade stugvärden Erik Hugander som bjöd på saft. Han bodde där med sin fru och 1½årige son. På vägen tillbaka mötte vi gruppen från Pieskejaurestugan. De hade tagit helikopter till Staloluokta och var nu på väg till Kvikkjokk. Hemma igen vid tältet vid 19-tiden tog vi vår sedvanliga choklad och satt sedan och filosoferade kring det goda livet i fjällen.

Dag 7: (9 juli) ”Nencaleden”. Denna dag var lite extra spännande då vi tänkte pröva en oledad genväg upp mot Staddajåkkå från den plats där vi tältade. Den visade sig vara den bästa leden hittills på vandringen. Bara ”grön” vandring över plana fjällhedar och med ”sedvanlig” panoramautsikt över Sulitelmamassivets toppar och glaciärer. Vi undrade varför den inte ligger som ”rekommenderad led” på kartan. Vi kan härmed rekommendera den! På skoj döpte vi den till Nencaleden efter upptäckarna Nenzelius-Carlsson. Inga svåra vad eller andra besvärligheter. Efter att ha kommit in på den ordinarie leden fick vi två vad att forcera. Då vädret blev grått och tempen låg valde vi åter ”full mundering” d.v.s. åtdragna regnkläder utanpå stövlarna. Vi var f.ö. väldigt nöjda med att ha valt stövlar som skodon under vandringen. De gjorde att de flesta vaden blev helt problemfria att ”klafsa” över. För den som vill vandra i enskildhet är ”Nencaleden” att rekommendera. Vi såg inte en människa på hela dagen.

Dag 8: (10 juli) Mot Stadda. Vandringen upp genom dalen var lätt och vi fick lite närkontakt med renar. Närmare Staddajåkkå öppnade sig ett mer dramatiskt landskap och ner mot leden mellan Norge och Staloluokta fick vi även närkontakt med den stiligaste jokken på hela vandringen där den kastade sig utför de branta klipporna. Vid 17-tiden var vi framme vid stugorna där vi tog in som omväxling. Efter en vecka ute i tält med bara iskallt vatten kan en avtvagning i varmt vatten i det lilla tvättrummet kännas som det lyxigaste Spa. När vi kom dit höll en dansk familj på att steka den fisk de fångat under dagens vandring. Lite senare kom ett ungt par och senare på kvällen en dam som bodde några dagar i stugan tillbaka efter en topptur. Den stora stugan som vi bodde i var både trivsam och praktiskt planerad och kvällen innehöll de praktiska göromålen men också det sociala, med utbyte av erfarenheter mellan gästerna.

Dag 9: (11 juli) Kyrkvandring. Rullgardinerna i stugan fick oss att sova en timme längre än vanligt. Stugvärden Raija Gunilla hade vi stött ihop med i vintras i Lunndörren och visste att hon skulle vara här. När man rör sig i fjällen märker man att det finns ett stort nätverk mellan stugvärdarna, som ju ofta har varit på flera stugor. När vi fick av Raija fick veta att det var kyrkhelg i Staloluokta, improviserade vi och vände näsan österut istället för västerut som planerat. På den lättvandrade leden i den öppna dalen mot Stalo  var det gott om vandrare av alla kategorier. Raijas far och faster på väg upp till Stadda från Stalo, båda i 80-årsåldern, mötte vi efter några timmar. Flera danskar träffade vi också på här. Trots att vi inte kom iväg förrän vid 11-tiden så kunde vi slå upp tältet vid 4-tiden nere vid Virijaures strand, där en stor grön strandäng inbjuder till en fantastiskt vacker naturcamping. Pasta med pesto och torkad rökt lax till middag. Nästan allt går att torka för lite lyx på fjället, kom ihåg det! Vi var i Stalo för jämt 15 år sedan och ”stan” har vuxit! Staloluokta är ett sommarviste för samerna sedan gammalt men det har etablerat sig än mer. En del har t o m byggt stugor som ser ut att vara hämtade från Västkusten. Andra tycker fortfarande att jordkåtan räcker de veckor de är här uppe. För 15 år sedan fick man springa över hela Stalo för att söka få köpa fisk. Nu finns det två affärer! Låt vara att de inte uppenbarar sig som några supermarknader. Yttermåtten är kiosklika men innehållet kan tävla med vilken närbutik som helst. Men vilka närbutiker har färska glödkakor, nyfångad röding, rökt kött, massor av torrmat och sameslöjd? Öl finns också för den törstige. Nå smager en Tubor best? Virijaure! Nog ligger Stalo i väglöst land, men med två prydliga gater för de dagliga helikopterlinjerna till Ritsem resp. Kvikkjokk så känns civilisationen nära. Dessutom finns en landningsplats för den helikopter som servar samerna i deras renskötsel.

Dag 10: (12 juli) I väntan på aftonsången. Detta blev i sanning en vilodag. Vi vaknade och åt vår frukost utanför tältet medan vi njöt av utsikten över sjön mot de snöiga norska fjällen. Vi låg sedan och småpratade tills det var dags för 11-kaffet. Slappade en stund till. Sedan tog vi våra vandringskäppar och gick en runda som var utmärkt på kartan och verkade vara lagom lång för att vara tillbaka till aftonsången i kyrkkåtan. Stigen gick högt med en fin utsikt över Sarekmassiven. Ett riktig långt vad var det enda som krävde lite vaksamhet för att inte fylla stövlarna, annars var det ”smörvandring”. När vi kom tillbaka köpte vi glödkakor, rökt kött och öl i ”Stalo Shop” till middag. Mums! .

Därefter var det dags för aftonsång i kåtan. Den gamle kände jokkmokksprästen John Märak höll gudstjänst. Han är själv same och har varit renskötare. Kyrkokören syntes nästan inte bakom all rök från elden i kåtan, men röken gjorde underverk när det gällde att driva bort mygg och knott. Efter gudstjänsten köpte vi mat till dagen därpå, färsk röding som vi gjorde i ordning i stugan. Som tältande vid Stalo betalar man 70:-/person men har också tillgång till stugans kök. Det var mycket folk i stugan denna lördagskväll. Bland andra några damer som var fullt sysselsatta med att förbereda smörgåstårta på glödkaka till morgondagens kyrkkaffe

Dag 11: (13 juli) Kyrksöndag med kalvmärkning. Vi packade ihop vårt tält innan vi gick till högmässan. Där på kyrkbacken träffade vi ganska många bekanta från lederna och dagarna i Stalo. Högmässan fyllde kåtan till sista plats. När vi för drygt 20 år sedan var på kyrkhelg i Vaisaluokta var kanske var tredje same högtidsklädd. Nu var det ingen, endast ett par små barn bar samiska mössor. En stor del av besökarna var hemvändande samer från Stockholm och andra ställen söderöver. Men visst fanns det samisk karaktär över högmässan nu också. Alla renägande samer är ju herdar om än med crosscykel och helikopter; så skriftens ord är mycket av verkligheten här uppe.

Vid kyrkkaffet träffade vi åter Raija Gunilla och hon tipsade oss om att om vi valde en lite avvikande väg tillbaka så kunde vi komma mitt i en kalvmärkning som med all sannolikhet skulle bli av denna natt. – Vi nappade glatt på det tipset och började gå mot målet uppe i  Jållevarre-dalen. Det blev en aning besvärligare än vi trott. Videsnår är varje fjällvandrares hatobjekt och en bit upp mot Jållevarre blev det riktigt tätt och högt. Tur att vi då hade glödkaka med stekt röding och öl i magen så att vi orkade igenom. Nästa problem var att hitta ett vad som gick att använda. Vi knallade på den östra sidan av jokken tills vi var uppe i dalen. Där fann vi ett hyfsat vad och vandrade vidare tills vi såg rengärdet. 

Vid en eld utanför ett av tälten satt en äldre same, som vi kände igen från kyrkkåtan.  Han hade fått skjuts upp med helikoptern som nu var på jakt efter renhjorden. Vi frågade honom var vi kunde tälta och han pekade åt ett håll dit vi gick och började slå upp tältet. Men då fick vi se hur en annan same kom raskt gående mot oss och han föreslog och tyckte att det var bättre att vi bodde i det tältläger som samerna hade själva. Toppen! Kunde vi få bättre utgångsläge för att bevaka denna kalvmärkning? Lägret med sina spridda tält och eldar utanför gav oförfalskad stepp-känsla á la Mongoliet. Vi fikade vid vårt tält och de andra satt utanför sina tält och fikade. Lugna som mongoler satt de och väntade. På vad?

Jo snart skulle renhjorden komma, driven av en helikopter vars motorljud hördes långt borta. Att följa hur den stora renhjorden med 1000-tals djur sakta men säkert drevs runt sjön och in i rengärdet med hjälp av helikoptern var fascinerande. När väl renarna var inne så hände inget mer. Vi frågade en grupp samer vad som skulle hända härnäst. ”Nu ska vi fika en timma” blev svaret. Renarna behövde säkert lugna ner sig en smula då de var tämligen stressade när de föstes in. Efter en timma reste sig alla och gick med sina snaror in i hägnet. Därefter vidtog en stilla jakt på de egna kalvarna som man kände igen på den renko de följde. Renarna sprang grymtande runt, runt, runt, i full fart. Det var både hetsigt och lugnt på samma gång och lukten av ren var stark. Ett, tu, tre så gjorde någon av renägarna ett utfall för att snara en kalv och lika ofta som det misslyckades så fångades kalven in och märkning ägde rum med kalven inklämd mellan knäna på renskötaren. Vi såg länge på denna säregna balett innan vi lade oss. Den varade till soluppgången då renarna släpptes igen.

Dag 12: (14 juli) Vid Dag Hammarskölds bord. Vi var i gott sällskap när vi bröt tältet denna dag. Det fanns ännu ganska många kvar som plockade samman efter märkningen. Vi frågade dem om verkligen alla kalvar hann bli märkta under natten. De hade fångat in de flesta men det blir alltid några kvar. De blir märkta senare, då det är lätt att hitta dem eftersom de följer sin mor till nästa vår. Vid halv tiotiden, som vanligt, vandrade vi iväg. Det flesta tider vi fick under vandringen från att vakna, äta, vandra, till att somna blev snabbt rätt fasta.  Vi hade siktet inställt på Sårsajaure och gick en oledad men av Raija rekommenderad väg. Vid 14-tiden passerade vi Stadda och skrev ett tack för alla tips vi fått av henne. När vi fortsatte vandringen upp mot Sårsajaure så konstaterade vi att nu hade vi hamnat på en betydligt mer trafikerad led. Strömmen av vandrare mellan norska Sulitelma och svenska Saltoluokta är ganska strid och det är inte bara svenskar och norrmän. Vi mötte bl.a. polacker som nu turistar istället för att plockar bär i norr. Allt ifrån unga till äldre, grupper och ensamvandrare, barnfamiljer, ja de flesta kategorier kunde man träffa.

Vi åt middag innan vi tog sista backen före den vy vi sett fram emot. Många anser Sårsajaure med omgivande fjäll vara en av de vackraste vyerna i svenska fjällen. Där tänkte vi tälta i det fina vädret. Den gamla stugan, konsul Perssons stuga, hade vi hört en del negativt om angående dess standard, så den var inte aktuell. – Men när vi kom upp på kanten var inte bara naturen fantastisk utan den lilla stugan vid forsnacken såg väldigt söt ut och inbjöd till inspektion. Inspektionen fick oss att välja bort tältet och bädda slafarna i denna lilla pärla till bostad, byggd en gång 1922 till minne av Konsul Persson, driftig gruvägare och entreprenör under 1800-talet. Stugan var ett omtyckt ställe för t.ex. Dag Hammarsköld under hans tid i STF. Stugan håller på att varsamt renoveras för att behålla atmosfären och är snart helt uppfräschad. Vilken stuga!

Några meter utanför fönstret störtar sig vattnet utför kanten och när blickarna glider över sjön som inramas av snöiga toppar blir bilden fullkomlig. Att sitta och skriva ner sina upplevelser i dagboken denna kväll kändes lite extra, då man kan tänka sig att Dag Hammarsköld suttit vid samma fönsterbord och haft samma intryck att teckna ner.

Dag 13: (15 juli) Hyttkväll. Vi fick besök i stugan på förmiddagen lagom till 11-kaffet. En kille från Halmstad som hade kommit på kvällen och slagit upp sitt tält på den fina stranden en bit ifrån stugan. Han var en verklig fjällentusiast trots att han bara var inne på sitt tredje år. Samtalsämnen saknas aldrig i fjällen. Allt från livsfilosofi till regnställ är intressanta ämnen. Den gråregniga morgonen hann lätta upp innan vi gick vid middagstiden. På gräsbevuxna grässtränder vandrade vi längs sjön tills vi kom upp i den steniga delen efter gränsen mot Norge. Middagen åt vi i strilregn, vilket var den enda gången vi led av vädret en smula. Fisken vakade i den lilla sjön i närheten och vi ångrade att vi inte tagit med något att fiska med.  

Vi nådde snart den övre sjön som har ett mycket kraftfullt konstverk som naturen själv ordnat ute i vattnet. Där mötte vi också en norrman med hund, som vi senare kom att dela stuga med. En mycket pratsam och trevlig person. I ”hytten” satt vi sedan hela kvällen och resonerade om allt möjligt. Som vanligt blir det mycket om olika turer man gjort och hur de utfallit. Sådant ger inspiration och om några år kanske man själv går där. Han berättade också en del ifrån Kriget då hans farbror var ”lots” d.v.s. hjälpte flyktingar över gränsen. En gång hade han lotsat över några landsmän över till Sverige och var på väg tillbaka. Det hade blivit många mil oavbruten färd så när han hittade en kåta i nattmörkret kastade han sig in där för att få sova några timmar. Han vaknade av ljuset. I kåtan såg han då fyra andra män. Det var fyra ryssar som låg stelfrusna och döda. Det stod i bjärt kontrast till den miljö vi satt i. Norska turiststugor har en högre standard än svenska men är ändå oftast billigare. Denna Sårjushytta var nybyggd då den gamla blåst bort i en storm för två år sedan. Det enda som återfanns av den gamla var lite träflis på sjön nedanför.

Dag 14: (16 juli) Över sten och snö till gröna ängar. Sista dagen på denna helt fantastiska vandring. Vad kunde vi vänta oss av denna dag?  Direkt när man lämnar stugan måste man gå uppför ett brant lutande snöfält. Om man skulle kasa ner hamnar man i jokken. Alternativt kan man vada över denna jokk två gånger så slipper man gå på skrå över den lilla glaciärresten. Pest eller kolera för många, men inget är livsfarligt. Vi valde snöstigen. Mera snö blev det och där det inte låg snö var det blötmark, oftast stenig. Landskapet ger en högalpin känsla som inte minskar på flera timmar. Så småningom kommer man upp så man kan se ryggen av Blåmansisen som är en av Norges största glaciärer. Nu känns det som vi sitter på ledens ”tak” med utsikt åt alla håll. Snart börjar det bära nedåt och grönskan kommer snabbt, stigen är rätt brant på sina ställen men nu får vi en intagande vy ner mot dalen västerut. Vi äter nedanför Stortoppen, en slät middag på Carbonara ty nu är våra säckar tömda på ”lyx”. Vi konstaterar att packningen varit optimal. Vi möter inte många denna dag och den siste vi möter i en brant backe hälsar inte ens. Vi förstår honom. Med den packning han hade, lagom för två, behövde han spara alla krafter. Det är knepigt att få lagom stor packning. Vad som kan räknas som stort är ju också en fråga om vad man får ut av packningen. Varje ”lyx”-hekto kan kännas värt att bära. Det är också en fråga om tid. Med mera tid så kan också något kilo extra göra dig mer flexibel. -Som vi denna gång hade möjlighet att vara. Varken kyrkhelg eller kalvmärkning hade vi planerat innan. Vi kunde mycket nöjda med denna vandring ta in på Ny Sulitelmas stora 2-våningsstuga. Alla moderna bekvämligheter fanns. Endast torrdasset påminde dej om att du var i en fjällstuga. Nu kunde vi byta om till icke-vandrarlivet. När vi satte på en kopp choklad för att slappa lite, såg vi en man komma med raska steg mot huset. Han bar en stor konsumkasse i handen och hade en ryggsäck på ryggen. Han tog tacksamt emot en kopp choklad ty han hade gått långt denna dag berättade han, 4 mil! Inte dåligt; och varifrån kom han? Strömstad! 9 veckor hade han vandrat. Och varthän? Till Treriksröset i ytterligare 5 veckor! Nu verkade vår 14-dagarsvandring som en söndagspromenad. Han hade dessutom två år tidigare åkt skidor från Norges sydspets till Nordkapp! 50 dagar i ett sträck i dåligt skidväder innan det slog om och han fick 40 fina dagar upp till Nordkapp. Ibland ner till -36 C, men han hade ju en bra ”sovepose” så det var ingen fara. Det kändes som om hans sommarvandring hade alla möjligheter att genomföras. Varför gick han då? Tja, det kunde väl kännas som en utmaning och han var också lite stöttat av sin arbetsgivare, ett mediaföretag. Vi var nyfikna på hur man planerar en sådan vandring och han berättade mycket om sina depåer och sin utrustning och gjorde det gärna.

Dag 15: (17 juli) Hemresa. Vår vän långvandraren hade redan gått när vi vaknade. Han avverkade ett par dagsetapper per dag så han behövde komma iväg. Vi tog det lugnt, handlade lite i samhället sedan vi slingrat oss ned med bilen. På vägen till Sverige rekade vi också den norska leden in mot Nasafjäll. Strumporna behöver inte hinna torka, för att en fjällvandrare ska ha nya planer huvudet… Många planer.